Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUDORA WELTY
dörren. Jag kan inte begripa hur hon kunde
ta sej till att hoppa i floden.
— Du vet väl hur fruntimmer är.
— Jag har aldrig burit mej illa åt förut.
Det var första gången — nu i natt.
— Ja, men det var en gång för mycket, sa
Virgil. Oeh hon gick och vänta på en chans
att komma åt dej.
— Hon var dödsförskräckt för vatten, och
därför hoppa hon i för att göra det ännu
värre, sa William Wallace. Hon kom nog ihåg,
att jag bruka få lyfta opp henne och bära
henne över bron. Hon bruka blunda och hänga
sej som en klump med armarna om halsen på
mej för minsta lilla bäck. Jag begriper inte,
hur hon kunde förmå sej till att hoppa i.
— Hon hoppa väl baklänges, sa Virgil. Så
slapp hon se.
När de tog av från vägen, var det
fortfarande tidig morgon över de gröna och
rosaskiftande fälten. Morgonen andades sina dofter,
söta och bittra, kring dem, där de gick.
Insekterna knäppte och svirrade svagt i gräset,
sparade sin kraft; fjärilar klippte sig fram
genom luften, på väg mot öster, och fåglarna
fladdrade sorglöst omkring och sjöng ryckvis
och oregelbundet, inte som de brukade sjunga
på aftonen, ihållande och sömngivande.
— Det är verkligen en vacker dag, sa William
Wallace. Det är en vacker dag att göra det på.
— Jag kan inte se det minsta spår efter
henne nånstans, sa Virgil.
— Nej, sa William Wallace, hon är inte den
som brukar lägga saker och ting efter sej. Jag
har aldrig sett nån flicka, som lämnar mindre
spår efter sej, där hon har varit.
— Inte så mycket som en plommonkärna
en gång, sa Virgil och sparkade i gräset.
I skogsdungen var det så stilla, att William
Wallace en gång hoppade till, som om han
nästan kunde höra ljudet av sin egen undran
över vart hon hade tagit vägen. Ett plötsligt
ryck av energi grep honom inne i snårskogen,
och han rusade efter en kanin och fångade den
med händerna.
— Kanin — du lilla kanin... Det verkade
som om han ville ta den avsides och hålla upp
den och tala med den. Han lade handflatan
mot dess bultande hjärta. Så ja — så ja ...
— Släpp den, William Wallace, släpp den.
Virgil stod tätt bredvid honom och tuggade på
en fläderpipa, som han just hade gjort. Vad
ska du med en levande kanin till?
William Wallace hukade sig ner och satte
kaninen på marken, men han höll kvar den
under sin hand. Det var en liten, gammal, brun
kanin. Den gjorde inget försök att komma
undan.
— Släpp’en.
— Han kan springa om han vill, men han
vill inte.
Han lyfte varsamt handen. Det runda ögat
glänste sidlänges emot honom i det gröna
dunklet.
— Vem som helst kan hypnotisera en kanin,
om han vill, sa Virgil. Plötsligt gav han till
en gäll och genljudande vissling på sin
fläderpipa, och kaninen stack i väg som ett streck.
Ar du ute för att jaga kaniner eller för att
få tag i din fru? sa han och började gå ut mot
de öppna fälten. Jag gick med för att hålla dej
till arbetet.
— Vilka ska vi ha med oss nu? De stod
uppe på toppen av en kulle och William Wallace
kastade en kritisk blick över bygden. Några av
Malones?
— Jag har alltid varit rädd för Malones, sa
Virgil. Dom är för många.
— Det är min tur med noten i dag, och dom
får hålla sej i skinnet, sa William Wallace. Det
räcker nog med ett par av Malones och så
Doyles. Doyles är sex och deras hundar och
du och jag och två små niggerpojkar räcker
bra, om vi tar några av Malones också.
— Det räcker säkert, sa Virgil.
— Jag går och hämtar Malones, så går du
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
