Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUDORA WELTY
Virgil gav William Wallace en puff med
armbågen och klarade strupen:
— Det är en särskild sak i dag, sa han. Vi
har anledning att tro att William Wallaces
hustru Hazel har drunknat i floden.
— Vad har ni för anledning att tro att hon
har drunknat i floden? frågade Doc. Han tog
fram sin gamla pipa. Jag riktar min fråga till
hennes man.
— För hon är inte hemma, sa William
Wallace.
— Försvunnen? och han knackade ur pipan.
— Totalt försvunnen.
— Det kan ju ha hänt henne tusen saker,
sa Doc, och han tände pipan.
— Visa honom brevet, William Wallace, sa
Virgil. Vi kan inte stå och vänta till domedag
på noten, medan Doc sitter här och funderar.
— Ja rev sönder det med detsamma, sa
William Wallace. Men jag kan det utantill.
Det stod att hon tänkte hoppa direkt i Pearl
River och att jag skulle få ångra mej.
— Hur har du blivit inblandad i det här
då, Virgil? frågade Doc.
— Jag har varit tillsammans med William
Wallace hela natten och låg i samma dike som
han och kom hem på samma gång.
— Ni har varit ute och burit er åt, så att
lady Hazel måste hoppa i floden, är det så det
står till? Orsak och verkan. Är det nån som
har nånting att invända? Och vad har alla
dom här andra med saken att skaffa, Doyles
och Malones och vad det nu är för några?
— Det finns ingen, som slår Doc på
fingrarna, sa William Wallace, vänd till de slött
väntande Doyles, men det går inte fort för
honom.
— Det är dom som ska hjälpa till att dragga
efter henne, sa Virgil.
— Ja, jag för min del är förstås inte så
här utan vidare beredd att anse att hon har
drunknat, sa Doc och blåste ut blå rök.
— Tror du... ? William Wallace tog ett
steg upp på trappan och båda hans händer
knöts. Tror du att hon har blivit bortrövad?
— Just så, man måste se saken från alla
sidor, sa Doc beredvilligt. Men vem skulle ha
gjort det?
Någon av Malones visslade till, men inte så
att man kunde avgöra vilken av dem det var.
— Det finns inga skurkar här i trakten, som
går omkring och rövar bort unga gifta
kvinnor, förklarade Doc.
— Hon har alltid varit rädd för zigenarna.
William Wallace blev röd. Hon bruka alltid
vända ringen inåt på fingret, när hon mötte
dom, och vända sej bort, så dom inte skulle
se att hon var vacker och röva bort henne.
Dom var här på eftersommarn.
— Jaha, zigenarna ja, se där — dom har
hållit på och rövat bort folk sen världens
skapelse. Men skulle det bli du, som skulle
betala den stora lösepenningen då? frågade
Doc. Han pekade med fingret.
Då skrattade alla åt hur klyftig gamle Doc
var, och dunkade William Wallace i ryggen.
Men det blev slagsmål av och de rullade runt
på marken.
— Sluta upp med detsamma, annars får ni
inte låna noten, sa Doc. Ni skrämmer min
hustrus höns.
— Det är på tiden att vi kommer i väg, sa
William Wallace.
De stora skällande hundarna hoppade upp
och stödde framfötterna mot karlarnas bröst.
— Jag vidhåller min åsikt: du har lämnat
henne för mycket ensam, sa Doc. Hur det än
hänger ihop med den här mystiska historien,
så har det i alla fall hindrat en kvinna från
att prata en stund. Och hur som helst, lady
Hazel är den vackraste flickan i hela
Mississippi, med sitt gyllene hår; jag har aldrig sett
nån vackrare och kommer aldrig att få se
heller. Han reste sig med den livlighet, som
alltid förvånade hos honom, och sa: Jag
kommer med er.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
