- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
205

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN STORA NOTEN

Den stig de alltid följde, var det gamla
Natchez-spåret. Det förde dem genom den
djupa skogen och fram till en plats nere vid
Pearl River, där de kunde börja dragga
motströms upp till en punkt nära Dover. De
vandrade i tystnad kring William Wallace, lät
honom inte bära någonting, men noten släpade
tungt mellan dem och ämbaren skramlade
ljudligt i en så dunkel och stilla omgivning.

De gick genom en dunge av magnoliaträd
och kom upp på en hög bergås. Grady och
Brucie, som sprang före hela tiden, hejdade
sig; en ångvissla hade blåst, och långt nere
och långt borta passerade ett långt godståg.
Det verkade som en liten festlig procession,
rörde sig långsamt som i omedvetenhet eller
dröm, från långt borta till långt borta, och de
små ljusröda och grå vagnarna såg ut som
hemlighetsfulla lådor. Grady räknade vagnarna
för sig själv, som om han verkligen kunde
tydligt urskilja var och en, och Brucie iakttog
hans läppar, tyst och uppmärksamt, som om
han iakttog en drickande fågel. Plötsligt kom
tårar i Gradys ögon, men de kunde bara ha
orsakats av att en liten mansfigur gick uppe
på taket av vagnarna, gick och rörde sig uppe
på det gående tåget.

De gick neråt igen, och lukten av floden
spred sig snart genom skogen, sval och
hemlighetsfull. Varje steg de tog bland de täta snåren
av slingerväxter och bland passionsblommorna
rörde upp litet liv, litet rörelse och flykt.

— Vi är just i övergångstiden, sa Doc.
Vilken dag som helst kommer den stora
förändringen. Det blir kallt i stället för varmt
och vi kan slakta våra välgödda svin och äta
färskt fläsk. En vacker natt kan vi gå hit ner
och skjuta en fin opossum. Gamla Jack Frost
biter i skinnet. Gubben Vinter står på tröskeln.
Det här hickoryträdet gulnar. Gummiträdet
blir rött, hickoryträdet gult, benkornellen röd,
sycomoren gul. Medan han gick, knackade han
med knogen på trädstammarna. Magnolia och

ek dör aldrig. Kom ihåg det.
Persimonfruk-terna blir ätliga, och nötterna droppar som
regn över hela skogen. Och spring, lilla vaktel,
spring, för dej kommer vi också att jaga.

De gick på, och plötsligt öppnade sig skogen
mot ljusan dag och de var framme vid floden.
Alla stannade, men Doc pratade på som om
ingenting hade hänt.

— Men i dag, sa han, i dag, i oktobersoleri,
är allting guld — himmel och träd och vatten.
Just innan förändringen kommer, tycks allt
vara gjort av guld.

William Wallace stod och tittade ner, som
om han tänkte på Hazel med de strålande
ögonen, som hon satt där hemma och såg rätt
framför sig, som ett smycke av rent guld,
alltför kostbart att vidröra.

Nedanför dem glimmade floden, smal, mjuk
och hudfärgad, och så långsamt flytande att
den nästan låg stilla. De glänsande
sälg-buskarna hängde över stränderna. Noten, som
hade dragits ut, så gammal och så länge
använd, den verkade också gyllene, bunden
av gyllene garn.

Där han stod stilla på stranden talade
plötsligt William Wallace, på vars ord de alla
väntade, med förvåning i rösten:

— Vad har den här floden för namn?

De såg på honom som om han vore galen,

som inte visste namnet på floden, där han hade
fiskat hela sitt liv. Men hans panna var djupt
rynkad, som om han vore nödgad att undra
vad folk hade kommit att kalla den här floden,
eller tvingad till tanken att det låg en
hemlighet förborgad i namnet på en flod, som de
alla kände så väl — som om det vore någon
väldig, fjärran forsande ström, som bröt fram
genom bergen någonstans, och nästan som om
det vore en flod i någon dröm, för den kunde
de inte ge honom namnet på.

— Alla vet att Pearl River heter Pearl River,
sa Doc.

En plötslig, klar fågeldrill ljöd som om

205

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free