Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - André Malraux: Människan och kulturen. Tal vid öppnandet av UNESCO:s andra konferensvecka i Paris 1946. Översättning av Bengt John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
slaget om London? Och ändå var det ingen
som då vare sig i England eller ens i
Frankrike ifrågasatte det väsentliga i de
västerländska värdena.
Det är mindre vårt nederlag som kommit
oss att tänka på Europas död än det som följt
därefter.
Det är ingalunda säkert att Europa är dött,
men det är säkert att det är övergivet, att det
själv överger sina värden och att det bereder
sig att dö på samma sätt som varje annan
ledande klass eller varje gammalt imperium
bestämmer sig för att dö i och med att det inte
är fast beslutet att leva.
Just nu undergräves människan av massan
precis som hon förut hotats av individen.
Individen och massan ställer på identiskt sätt
problemen där de inte är till finnandes och
avvisar det fundamentala problemet, därför att
det fundamentala problemet kräver att man
på allvar ger sig i kast med det. Det är kanske
inte individens sak att vara sig själv, men det
tillkommer var och en ibland oss att skapa
människan med de medel vi har till vårt
förfogande, och vår första uppgift är att göra oss
en bild av henne.
Vilka är västerlandets aktuella värden? Vi
har sett tillräckligt för att vara på det klara
med att man säkerligen inte kan räkna dit
rationalismen och inte heller framåtskridandet.
Det främsta europeiska värdet är viljan till
medvetande, det andra är viljan att upptäcka.
Det är denna följd av värden som avspeglats
inom måleriet. Det är denna ständiga kamp
mellan psykologin och logiken som vi upplevt
i romanen och som vi ser i tänkandet. Det är
vägran att acceptera en påtvingad form såsom
en dogm. Ty nog har det hänt att sjöfarare
upptäckt papegojor men aldrig att papegojor
upptäckt några sjöfarare.
Västerlandets styrka ligger i att det
accepterar det okända. Det finns en möjlig
humanism, men vi får då räkna med och klart säga
ifrån att det är en tragisk humanism. Vi står
inför en okänd värld, vi går den till mötes
väl medvetna om att den är okänd. Och det
är vi ensamma om att vilja göra. Låt oss inte
begå något misstag härvidlag: viljan till
medvetande och viljan att upptäcka är
fundamentala värden och tillhör såsom sådana Europa
och Europa ensamt. På det vetenskapliga
området har ni dagligdags kunnat se hur dessa
värden tillämpas. Formerna för tankens
verksamhet betingas för tillfället av dess
utgångspunkter och efter sökandets art. Columbus
visste bättre varifrån han startade än varthän
han for. Och vi kan endast grunda en mänsklig
inställning på det tragiska, eftersom människan
inte vet vart hon är på väg, och på en
humanism, eftersom hon vet vad hon utgår ifrån
och vart hennes vilja riktar sig.
Europas konst är inte ett arv rätt och slätt,
det är ett system av viljeriktningen. Europa kan
inte bli ett arv, utan måste vara strävan eller död.
Är vi då döende? Jag talade nyss om slaget om
London. Vi kommer alla ihåg vilket intryck
dessa Churchills ord gjorde på oss: "Aldrig
sedan Thermopyles dagar har en så liten
skara människor räddat världens frihet."
Nåväl, även om det brittiska imperiet skulle dö
— vilket jag för min del inte tror — så låt oss
önska alla nationer som kämpat tillsammans
med oss en lika ärofull död. Så länge man
utan löje talar om Thermopyle finns det
ingen anledning att tro på en förestående död;
det är i allmänhet inte i sådana ögonblick
man dör.
Den europeiska civilisationen ser inte sina
värden där de verkligen finns. Sålunda är till
exempel optimismen beträffande
framåtskridandet just nu — och det vet ni alla mycket
väl — ingalunda ett europeiskt värde utan ett
fundamentalt amerikanskt värde och ett
fundamentalt ryskt värde.
Vi står inte på död mark. Vi står vid en
kritisk vändpunkt, där den europeiska viljan
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
