Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Vintervisit i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
VINTERVISIT I PARIS
Det är möjligt att Paris förblivit sig likt för
dem som lever på lyxturismens glatta yta. Men
det är säkert, att för varje annan ter sig stadens
atmosfär helt annorlunda än för tio år sedan.
Till det yttre är den kanske tämligen
oförändrad —- det vill säga, det är den inte heller!
Det är inte bara förstädernas sönderskjutna,
kulprickade hus eller den allmänna
schabbighet, som blir följden av sedan åratal inställda
reparationer, utan också en annan detalj som
genast faller resenären i ögonen: de många
tomma socklarna efter bortrövade statyer som
tyskarna gjutit om till kanoner. Men parisarna
själva tycks ta lätt på den saken; man
påminner mig om, att åtskilliga av dessa
bronsgubbar var sannskyldiga horrörer, och för
resten finns det avgjutningar i muséerna om
det skulle bli råd att återställa dem. Ett
allvarligare inslag utgör de små votivtavlor
man ser lite varstans i gathörnen, uppsatta till
åminnelse av män och kvinnor som stupat
i striderna för Paris’ befrielse i augusti 1944
— i billighetsvasen intill slokar en bukett
vissnade blommor — ett nytt, smärtfyllt drag
inristat i ljusstadens, världsstadens ansikte, där
de revolutionära och patriotiska traditionerna
av ålder satt otaliga spår.
Men eljest! Själva det klassiska
parislandskapet, med sina monumentala perspektiv och
stora skönhetssyner, är trots allt detsamma
och griper den återvändande med oförändrad
makt. De nedskurna kastanjerna sträcker i
stum resignation sina svarta, stympade armar
mot en patetiskt molntung vinterhimmel när
jag i rykande snöyra stretar över Cour du
Car-rousel och mer anar än skymtar Triumfbågen
i ett virvlande, blåvitt fjärran. På kajerna
hukar bouquinisterna under storm och köld,
men en och annan metare har verkligen vågat
sig ut och prövar fiskelyckan i det upprörda
flodvattnet, och på Quai de la Mégisserie, där
frö- och fågelhandlarna håller till, är
kommersen i full gång. På trottoaren kuttrar
duvorna i sina burar, och guldfiskarna slår
sina makliga lovar, till synes oberörda av
busvädret och faran av att vattnet i deras krukor
ska frysa till is. Och plötsligt river vinden en
reva i molnridån. Solen tittar fram några
ögonblick, genomlyser lika underbart som förr om
åren det gråa diset över kajerna, driver
ytterligare upp den förunderliga ljusstyrkan hos
de vita seinebroarna med deras alltid lika ädla
välvning.
Nej, det är först och sist människorna som
förändrats så starkt. Kanske uttrycker man det
kortast så, att det franska leendet är borta!
Parisarna är ett långt allvarligare, mer
sammanbitet släkte än för tio år sedan, ett släkte
som lidit och kämpat, frusit och svultit, som
upplevat det nya barbariet på sin egen kropp
och begråter vänner, närstående, landsmän.
Ansiktena har blivit mer tärda, spända och
gråa, blickarna har mörknat. Att den
artificiella franska artigheten, som förlamade
inter-lokutören, till intet förpliktade och oftast bara
var en täckmantel för föraktet, dragit sina
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
