Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Vintervisit i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
färde, ska enbart hälsas med glädje, men
samtidigt har också det hjärtliga, det
översvallande hos folkets breda lager försvunnit, och
det är vemodigt. Man är alltjämt mycket
hövlig, men avmätt hövlig som i anglosachsiska
eller skandinaviska länder, och i métron, där
klasserna avskaffats och trängseln kan bli
outhärdlig, lämnar folk sina sittplatser endast
åt åldringar och kvinnor med småbarn på
armen.
Där, i métron ser man kanske också bäst,
hur fattigt franska folket blivit, hur få de
välklädda är, hur rentav sällsynta de eleganta.
Ja, kvinnovärlden utgör den mätare som är
lättast att avläsa. En hel kvinnotyp, som
vimlade under mellankrigsåren, har för resten
försvunnit, typen "belle fille", som svept i
pälsverk shoppade på boulevarden och kastade
ögon åt herrpubliken medan hennes älskare
befann sig på kontoret eller i
deputeradekammaren. Liksom lyxen har också lasten dragit
sig undan från gator och parker, varmed inte
ska vara sagt att den inte existerar. Men det
beror inte bara på den exceptionella kylan
utan har också något sammanhang med att
parisarna i stor utsträckning hel- eller
halvsvälter. Under de veckor jag var i Paris stod
husmödrarna förgäves i kö på rue Mouffetard
för att få några bitar kött på sina kuponger,
medan resenären utan svårighet kunde äta sig
mätt på biffstek eller lammkotlett på krogarna!
Men svarta börsen är ju inte att tänka på för
folkets stora flertal. Långt upp i medelklassen
går även halvvuxna barn med bara ben i tio
graders kyla av brist på strumpor, och det är
inte bara obeskrivliga lumphögar som
begagnar métrostationerna som värmestuga och
sovsal medan tågen kommer och går och
människorna rusar hit och dit — utan också
intellektuella med bok och penna. Inflationen har
nått svindlande proportioner, och jag fick det
av många bestyrkta intrycket, att hela
medelklassen är i färd med att proletariseras, med
allt vad det kan innebära av ödesdiger politisk
desperation. Det överflöd på antikviteter, som
skyltas med överallt och som på ett
frapperande sätt kontrasterar mot varuknappheten
i övrigt, föreföll mig också som ett tecken
i samma riktning; den franska bourgeoisien
säljer ut sitt bohag och sina dyrgripar för att
skaffa kontanter. Överhuvud påminner Paris
efter andra världskriget om Berlin efter det
första — med den viktiga skillnaden, att
inflationen påtvingats den franska nationen som
en följd av krig och ockupation, medan den
i tjugotalets Tyskland cyniskt framkallades
av regeringen, som därigenom undandrog sig
skadeståndsbetalningarna.
Men bra teater bjuds det på i fyrtiotalets
Paris, alldeles som i tjugotalets Berlin, även
om nöjet och feststämningen något försvagas
när publiken sitter påpälsad som vid en
bandymatch i Sverige. Den största upplevelsen var
väl Jouvet i "L’école des femmes". Den store
skådespelaren är alltjämt på höjd med sig
själv, och med gnäggande skratt åt sin egen
fiffighet spelar han över den manliga
självgodhetens och inbilskhetens hela register — tills
hans Arnolphe står där som den lurade och
försmådde med åtskilliga stänk av tragik mitt
uppe i all den hjärtlöst utlämnande komiken.
Jean-Louis Barrault bjöd på en utsökt läcker
uppsättning av Marivaux’ "Les fausses
con-fidences", där han själv kreerade den förslagne
betjänten — specialitet: kvinnohjärtan — i
italiensk komedistil med piruetter och
krumsprång. Marivaux skrev ju sina stycken för
italienarna i Hotel de Bourgogne så det var
både historiskt och stilriktigt. Redan här fick
Barrault alltså ge prov på sin plastiska talang,
som sedan blommade för fullt i den av Prévert
komponerade baletten "Baptiste", delvis känd
från filmen "Paradisets barn". I Moliéres eget
hus slutligen bevistade jag en
Musset-föreställning — "Ön ne badine pas avec l’amour" —
som här framfördes i fantasifull rococo, som
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
