Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sysselsatt många författare. Till dem som
behandlat ämnet med inlevelse och sakkunskap
sällar sig nu också Anna Bondestam med den
lilla romanen "Klyftan". Författarinnan ser på
sin uppgift utan patetik och vinnlägger sig hela
tiden om att berätta vad hon vet. Och genom
att hon låter händelserna utspelas speglade av
ett tioårigt barns oförvillade syn markerar hon
både avstånd och engagemang. I barnets
medvetande uppförstoras situationerna — den
tioåriga flickan Rut ser inte nyanserna — hon vet
bara att allt är skrämmande obekant och
förskräckligt.
Ruts familj tillhör den röda sidan. Fadern
har uppdrag inom arbetarföreningen. En natt
vaknar de alla av skottlossning. Från och med
nu förvandlas allt i Ruts värld. Människorna
börjar plötsligt gruppera varandra i "fiender"
och "vänner". Till och med ända in i skolan
smyger sig denna uppdelning — lärarna
utnyttjar lektionerna till att tala om för barnen
vilket slödder och pack de röda är och att det
nu gäller att utplåna dem från Finlands yta.
I den stadsdel där Rut och hennes familj bor
är nästan alla röda, men någon verklig enighet
finns det ändå inte. Ingen vågar lita på den
andre, och när nöden och hungern tilltar blir
alla människor alltmer misstänksamma mot
varandra. Rut befolkar sin inbillningsvärld med
hjältar och skurkar. Hon ser för sitt inre hur
den stora röda befrielsearmén ringlar sig fram
genom Finland. Soldaterna är så vackra och
ser så modiga ut. Men i verklighetens värld,
som hon ser men vill förneka, blir allting
brutalt och rått. Rut föredrar sin egen
sagovärld, och när hon då och då tvingas gästspela
i de vuxnas tankesfärer är anledningen ofta
någon av de alltmer bittra repliker som fälles
mellan föräldrarna. Människor försvinner —
"kommer bort" helt enkelt. Andra flyr och
håller sig dolda — nu när alla vet hur
utgången kommer att bli — och när kriget sedan
plötsligt är slut fortsätter det förskräckliga. Nu
är det hämnden som smyger utmed gatorna.
Många av Ruts bekanta sätter på sig vit
armbindel för att undgå hämnden, men i Ruts hem
är detta otänkbart. "Då är det bättre att dö",
säger fadern, och denna tanke växer till en
förfärande visshet hos den lilla flickan. Hon ska
alltså dö — som en ung finländsk Jeanne d’Arc
ska hon falla för det rätta och rena. Men det
kommer en ny sommar och sopar bort mycket
av vinterns ångest och skräck. Fadern gör
några misslyckade flyktförsök, tidvis är han
länge borta, kommer tillbaka, blir lungsjuk,
tas in på sjukhus — och så en dag är han åter
hos dem igen. Allt detta upplever Rut som
bakom en glasvägg. Hon vet mycket väl vad
som försiggår omkring henne, men ändå är
allt så overkligt. Hon brådmognar, blir
inåtvänd och självupptagen. De vuxna kan inte
längre ge henne något, hon talar liksom ett
annat språk än de. Det är synd om dessa barn,
säger författarinnan: "De råkade födas i ett
århundrade, som kallades barnets när det
började, men som blev skräckens."
Anna Bondestam har med "Klyftan" skrivit
sin bästa bok hittills. Med betydande inlevelse
har hon skildrat barnets reaktioner. Hennes
skrivsätt har förlösts och hon svingar sig nu
inte sällan upp till höjder där den äkta
konstnärligheten förhärskar. I den finska
"1918-litteraturen" intar "Klyftan" en framskjuten
position. Stig Carlson
Finska berättare
Finska berättare. I urval och presentation av
Olof Enckell och Mika Waltari.
Norstedts 1946. 14:—.
Det är den stora traditionen i finsk
berättarkonst man möter i denna volym, som
omspänner sjuttiofem år och inledes med ett utdrag
ur Kivis "Sju bröder". Man blir häpen över
den samlade kraft och konstnärliga
fulländning som denna tradition kunnat skapa. Det
är den finska landsbygdens liv som utgör det
genomgående motivet, bönder och
jordproletärer i byar och ödemarkstorp. Hur olika än
temperament och livssyn är hos de olika
författarna är det samma bild av människan i sin
naturomgivning som återges. Alla de stora
författarna företrädes av noveller och utdrag ur
romaner med detta huvudmotiv: Alexis Kivi,
Juhani Aho, Ilmari Kianto, Volter Kilpi, Joel
Lehtonen och F. E. Sillanpää.
Där finns den hånade och utstötte Junnu
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
