Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
trots detta — eller tack vare detta — lyckas
författarinnan ge en ytterst trovärdig bild av
livet innanför ett sinnessjukhus’ väggar.
Dristigt och sensibelt följer hon själens irrfärder
när marken ger vika: allt det förvirrat
för-nuftslösa och vulkaniskt osäkra kommer fram
i den korthugget flämtande prosan som
omspänner ett stort känsloregister — avgrund och
höjd såväl som mellantoner. Hon ger ett och
annat porträtt av medpatienter: "Jag har ingen
modell att forma mitt liv efter!" klagar en av
de förtvivlade. De insprängda diktfragmenten
har ofta innerlighet och glöd. Författarinnan
är katolik och kan också på detta område
redovisa självständiga erfarenheter. Boken slutar
oavgjort, spörjande.
Man önskar möta detta heta, ärliga
diktartemperament på nytt. Trots att författarinnans
högspänning är av vanskligt slag märker man
hela tiden hälsoviljan. Hon föreställde sig,
som i trots, heter det om Klara, "en vår som
var uppvaknande. Vid tjärnen i skogen lyfte
plötsligt en sjöfågel med brak: glimmande
vingspeglar i hårda färger, överallt den
oroliga, irrationella poesien." Margit Abenius
Utvecklingsoptim i sm
Sixten Rogeby: Det är bara början.
Arbetarkultur 1946. 6:—.
Sixten Rogeby, som om jag inte tar fel
tidigare givit ut en bok med motiv från spanska
inbördeskriget, kallar sitt nya arbete roman,
men i själva verket är det en serie ganska
fristående realistiska episoder infattade i en
ramberättelse av fabelkaraktär. Denna ram består
av dialoger och uppträden mellan författaren
och hans familjära demon, en blandning av
förkunnare, professor, illusionist och lite av
varje — alltså en typisk romantisk
konstruktion. Den är väl konstnärligt föga lyckad men
har sin raison d’étre i att den ger författaren
tillfälle att kommentera vad som händer i
episoderna och demonstrera sina didaktiska
socialistiska syften.
Kedjan av episoder följer huvudpersonen,
Jan Tanke, genom olikartade förvärvsmiljöer,
man kan säga i en socialt och historiskt
progressiv skala. Jan börjar som ett oskrivet blad
på ett nästan ur folksagan taget torp i de värm-
ländska finnskogarna, sedan torpet dött
bolagsdöden får han tigga sig till skogsarbete,
hamnar därefter på en storbondegård men
rationaliseras bort, prövar på bom- och
stämplings-liv i hamnstaden, får efter några års sjöslit
idén att med egna medel snygga upp en ruskig
skans och göra den mänskovärdig bara för att
uppleva hur fartyget läggs upp, hamnar till sist
i stockholmsk industriarbetarmilj ö, där han
har rika möjligheter att skaffa sig erfarenheter
av den inre och yttre kampen och att odla sitt
klassmedvetande. Det är med andra ord en
modern arbetares utveckling sådan den mycket
väl kan gestalta sig, även om det också kan ske
på lugnare sätt. Boken avslutas med någonting
som nästan liknar en stor operatablå och där
författaren med hustroll, huvudpersonen med
kamrater, en direkt ur den socialistiska
framtiden nedstigen arbetare etc. uppträder. Det är
här som bokens utvecklingsoptimism sätter in.
Författaren har gett en exposé av hårda öden,
men han vill ändå säga ett ord till
pessimisterna: mänsklighetens historia har knappt
hunnit över sitt första skede, menar han, därav
boktiteln: "Det är bara böljan".
Boken har stora förtjänster i det friska
återgivandet av yrkesspråk och yrkesmiljöer. Det
gäller särskilt skansarna och fabriken. Men om
Rogeby står med ena foten i verkligheten så
har han den andra i sagan. Det finns ett
underfundigt, andérsenskt samtal mellan maskinerna
i verkstaden på natten, och det är bokens bästa
fabel. Annars har de två elementen lidit på att
kedjas samman. Tydligen är Rogeby en mycket
ambitiös skribent, han har också "komponerat"
och avvägt allting med största omsorg för att
få fabel och verklighet att gå ihop. Att båda.
var på sitt håll och när det vill sig som bäst,
har friskhet kvar trots denna överarbetning
vittnar om att författaren har krafter. Såvitt
jag kan se skulle emellertid båda elementen
inå bättre av att skiljas åt — tills den tiden
kommer då författaren helt självfallet kan låta
dem förenas. Gunnar Ekelöf
Barnet och klyftan
Anna Bondestam : Klyftan. Wahlström &
Widstrand 1946. 6:75.
Det blodiga och sönderslitande
inbördeskriget i Finland 1918 har under årens lopp
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
