Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på bokens allra sista sidor, det räcker för att
man skall bli intresserad av honom som
historisk gestalt och kanske till och med frestas
att lära känna honom närmare. Och sådana
frestelser hör till historiska romaners plussida.
Werner Aspenström
Skulden i att vara till
Simone de Beauvoir: Andras blod.
Översättning av Eva Alexanderson-Lundström.
Panache-serien. Bonniers 1947.
11:—.
Namnet Simone de Beauvoir har många
gånger skymtat i rapporter från Paris; man
har hört henne omtalas som Sartres sköna
anhängare från Café Flore och vapendragerska
från filosofiska debatter. Men mer än ett namn
har hon icke varit för svensk publik förrän
nu, då hennes främsta skönlitterära verk,
romanen "Le sang des autres", utkommit i svensk
översättning; en helt mönstergill översättning
för övrigt, av det ovanliga slag, där översättaren
röjer ej blott insikt i det främmande språket,
utan även sinne för stilkonformitet och
mästerskap i behandlingen av det egna tungomålet.
Översättarinnan har förut gjort sig känd bl. a.
genom sina tolkningar av Sartres noveller;
lägger man denna volym vid deras sida, så har
man faktiskt möjlighet att göra stiljämförelser,
som stå sig när man sedan går till originalen —
något ganska sällsynt när det gäller tolkningar
till vårt språk av samma hand.
Det är väl knappast något tvivel om att
Sartre är den vida större konstnären av de två.
Någon motsvarighet till hans skarpa iakttagelse
och djävulska formuleringsenergi finns ej i
"Andras blod", som i jämförelse med "Muren"
kan verka vanlig, tung, trög, t. o. m. slapp
i stilen. Men i gengäld slipper man också
Sartres envetna inriktning på det aparta,
sensationella och perversa. Simone de Beauvoir
skriver om ganska vanliga skeenden bland
ganska vanliga människor. Och hon är själv
mänsklig och varm som en vanlig riktig
människa. Det känns skönt, och det är värdefullt
för den sak hon företräder, ty kommer det an
på att konklusionerna av de skildrade ödena
skola få filosofisk bärkraft — och det är ju
hos henne såväl som hos Sartre meningen —
så blir väl hennes dokumentering just genom
sin allmängiltighet den som väger tyngst.
Annars är hennes register av frågeställningar
icke så rikt som Sartres eller Camus’, det
begränsar sig egentligen till en enda välkänd
existentialistisk tes: själva tillvaron innebär
skuld, ty antingen man handlar eller söker
undvika att handla, så inverkar man genom blotta
sin existens på alla andras öde. Var och en är
därför ansvarig för allt inför alla. Försök att
undfly det ödesdigra ingripandet i andras
existens äro lönlösa; ingen kan isolera sig, det enda
som kan uppnås är en avvägning av handlandet
mot det relativt bästa, och denna avvägning är
vars och ens plikt; i övrigt måste skulden bäras,
det är människans ofrånkomliga, tragiska öde.
Huvudperson i romanen är en ung man av
borgerlig härkomst men med radikala
sympatier, Jean Blomart. Han känner redan som
barn förbannelsen i att tillhöra den bättre
lottade klassen, och njuta av förmåner och
friheter som arbetarfamiljerna i faderns företag
aldrig kan drömma om. Så tar han sitt parti
och blir kommunist och lämnar hemmet, något
som tungt drabbar föräldrarna, och alltså
endast utbyter gammal skuld mot ny. Han
drar med sig sin bästa vän till kommunisterna,
och vid en av de taktiska demonstrationerna
med avsedd sammanstötning med polisen blir
denne dödad. Nu bryter skuldkänslan in över
honom från nytt håll; han omprövar och
kasserar tron på rabaldertaktiken och blir
konsekvent pacifist och snart betrodd
fackföreningsman. Så kommer kriget, och tron på den
pacifistiska linjens möjlighet börjar i sin tur
vackla; till slut blir han ledare för ett
sabotör-gäng inom motståndsrörelsen och undertrycker
med möda sina själskonflikter, när han ser
oskyldig gisslan skjutas som repressalier för
dåd, som hans organisation begått. Samma
erfarenhet som inom politiken gör han i sitt
kärleksliv: antingen han väljer så eller så, kan
han ej undvika att vältra lidande över andra.
Trådarna sammanknytas när han till slut som
sabotörchef måste skicka ut sin återfunna
älskade på en vågsam bilfärd, där hon blir
skjuten. Innan den långa dödsvakan, som
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
