Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
både inleder och avslutar framställningen, har
ändats, har hon dock fällt de ord, som ger
honom kraft att gå vidare trots allt: "Jag valde
dig. Jag skulle välja detsamma om igen. Jag
skulle inte ha velat ha ett annat liv." —
Skulden kvarstår, men tragiskt försonad, och han
bär den upprätt.
Romanen har som man förstår intresse inte
bara som psykologisk demonstration av en
filosofisk tes, utan också som miljöskildring
från åren före kriget, samt från
ockupationsåren. Skildringen av t. ex. den tyska
inmarschen, sådan den kvinnliga huvudpersonen
Helène upplever den, glömmer man icke lätt,
trots att, eller just kanske tack vare att den
absolut icke är utrustad med några
sensationella drag, utan närmast vardaglig, men så
obestickligt övertygande, som endast det sj
älv-sedda kan vara. Samma realistiska kvaliteter
finner man hos många scener, t. ex.
interiörerna från det Blomartska hemmet i bokens
början, en fosterfördrivningsscen, ett besök
vid Maginotlinjen, och flera andra.
Dessemellan träder visserligen den filosofiska
pekpinnen i funktion litet väl tätt, efter vad man
kan tycka. Det vore kanske bättre om Simone
de Beauvoir icke varit lärarinna i filosofi. En
av bokens kvinnliga figurer skriver en roman,
som trots hennes starka engagemang blir svag,
emedan hon ej kan låta bli att berätta vad
man skall känna inför berättelsens människor,
i stället för att enbart framställa dem plastiskt.
Säkerligen ligger det åtskillig självkritisk, ej
ännu helt avslutad kamp bakom denna
episod. — I formellt avseende har författarinnan
tagit omisskännliga intryck av den samtida
amerikanska romanen, väl främst Faulkner och
Dos Passos, och de av dem influerade. Första,
andra och tredje person skifta gång efter
annan, rätt oförmedlat, i texten, liksom
synfältet fritt får glida från en situation till en
annan, särskilt från vaknatten vid Helènes
dödsbädd, till de barndomsår och gångna
händelser, som utgöra romanens huvudinnehåll.
Då och då bryter en starkt emotionsladdad
tanke på en senare händelse igenom
framställningen, vanligen framhävd från den löpande
berättelsen medelst kursivskrift. Dessa
konstgrepp, som naturligtvis äro avsedda att öka
intrycket av ett aktuellt nu, användas dock ej
på ett sådant sätt, att man för deras skull kunde
kalla romanen exklusiv eller svårläst. Jämfört
med andra existentialistiska verk, som kommit
hit, är den tvärtom lättillgänglig, redbar och
övertygande, om än ej särskilt rik eller
bländande. Ebbe Lindé
Pubertet
Alberto Moravia: Agostino. Översättning av
Karin de Laval. Panache-serien.
Bonniers 1946. 5: 50.
Moravias långa novell "Agostino", av allt
att döma förträffligt översatt av Karin de Laval,
är en bok som man både kan kalla för märklig
och för en bagatell. Ämnet är inte nytt och, om
man så vill, inte heller särskilt stort. Novellen
handlar om en italiensk överklassgosses
uppvaknande till man, med andra ord om hans
pubertetskris. Hans mor, i vars liv den unge
Agostino för första gången ser en älskare
inträda, förvandlas som genom ett besynnerligt
och hemskt trolleri till kvinna. Agostino som
med så fullkomlig förvissning har trott sig
vara huvudfiguren i moderns tillvaro finner
sig plötsligt vara reducerad till en person
vilken hon endast ägnar ett förstrött och
konventionellt intresse. Samtidigt upptäcker han
en värld som har både det obekantas och det
grymmas lockelse. Han blir nämligen — driven
av sin övergivenhet — bekant med ett gäng
pojkar, jämnåriga och något äldre, som alla
tillhör ett proletariat om vars existens han
inte har haft någon aning. Dessa pojkar som
lever som vildar saknar nästan varje skymt av
hänsynsfullhet. De behandlar honom med en
hårdhet som liknar sydlänningarnas grymhet
mot djur, men han kan ändå inte slita sig
från dem, kanske i en dunkel känsla av att
denna hårda behandling hör med i den process
som för alltid ska göra slut på hans barndom.
Pojkarna misstänker Agostino lika orättvist
som orubbligt för att ha homosexuella böjelser,
och hela hans strävan kommer att inrikta sig
på att äntligen i en bordell få uppleva kvinnan.
Men väl insluppen inom det mystiska husets
väggar blir han avvisad. Han är ju bara en
pojkvasker.
Denna historia har nu Moravia berättat på
ett sätt som kan kallas för utomordentligt. Och
5 BLM 1947 III
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
