Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kanske framför allt en Fridegård har publicerat,
allt mycket värdefulla saker. Svensson är mera
förtrogen med Ekelunds produktion än någon
av de nämnda och han har den starkaste känsla
för var det allra väsentligaste hos honom ligger.
Författaren uppehåller sig huvudsakligen vid
Ekelunds senare produktion, framför allt vid
böckerna från och med "Lyra och Hades",
vilken han anser i viss mån beteckna en
vändpunkt. Utan överdrift kan man säga att den
svenssonska Ekelundboken "fyller en uppgift",
varmed jag menar att den måste anses hjälpa
en hel del människor, som finner det för svårt
att försöka förstå Ekelund och för tungt att
läsa alla hans aforismsamlingar, att få ett
begrepp om vad det ekelundska författarskapet
egentligen gäller. Att alltsammans går ut på
att undfly hetsen, att bli "ointresserad" och
"ofiken", att det obanala innerst är en
moralisk fråga, att vad man bör försöka höja sig
till är — "låghet". Svensson bör också hjälpa
läsarna av Vilhelm Ekelund att förstå varför
hans skrifter innehåller så många oöversatta
citat och varför han överhuvud tar upp till
behandling en så oändlig mängd författare.
Vilhelm Ekelund, som bland annat väl också
är Sveriges kanske mest "bildade" författare,
har som K. A. Svensson påpekar, inte läst en
enda bok med tanke på att skriva om den
(kanske dock med undantag för en eller annan
recension, gjord i ungdomen). Detta enkla
faktum är verkligen talande. Det är inte så
underligt om en essayist av en så genial
väsentlighet och med en så fullständig obundenhet
av publiken har något att säga om böcker och
författare. Allt har han läst för sin egen skull,
för att därur hämta något för honom själv
värdefullt. Men så har Ekelund också som
ingen annan i Sverige kunnat ge anvisningar
på lektyr!
Det förefaller som om K. A. Svenssons
Ekelundbok bestod av essayer skrivna vid skilda
tillfällen och slutligen sammanförda till en
bok. I viss mån är det synd att boken inte
skrivits i ett enda sammanhang, för då hade
överskådligheten blivit större och man hade
fått en mera systematisk framställning av de
olika sidorna av Ekelunds författarskap och
de olika faserna i hans utveckling. Nu har
upprepningar inte alltid helt kunnat undvikas, men
boken ger trots detta en god föreställning om
Ekelunds utveckling, om varför han måste
överge poesin just när han bemästrade sitt
instrument "virtuost" och om varför hela hans
produktion fram till 1930 på sätt och vis kan
betraktas som en förberedelse. Den i
Ekelunds aforismsamlingar från 1920-talet
ständigt framförda diskussionen om
förutsättningarna för "produktivitet" framstår i
Svenssons belysning som upptakten till hela
Ekelunds senare produktion, från 1930 och framåt.
Han har oavbrutet kämpat för att komma
hemligheten på spåren och slutligen har han funnit
den.
Till det intressantaste i K. A. Svenssons
studier synes mig också höra det starka
framhävandet av Ekelund som en filosofisk
"konstnär", det vill säga påpekandet av det
oupplös-liga samband som för Ekelund livet har med
det som han menar med konsten. "Ju längre
Ekelund framskrider på sin bana", heter det
på s. 102, "desto slutnare och mer avvisande
blir han mot allt som smakar resonemang och
utredning — motsatsen till konst". Det
egendomliga med Ekelund är ju inte bara det att
han så strängt håller sig till det väsentliga,
utan också det att han undviker även de mest
"intressanta" utläggningar. Hans tankar är inte
spekulationer eller utvecklingar av tankegångar
utan frukterna av ett sinnestillstånd av ständigt
vaksam andlig beredskap, vilket innebär att
allt vad han anser värt att skriva ned är sådant
som så att säga har "kommit av sig självt".
Ekelunds krav på omedelbarhet ger honom
kanske hans mest utpräglade särställning bland
det moderna Europas stora aforistiker. Det är
inte att "tänka" som han eftersträvar utan att
nå de ögonblick då "det tänker i mig".
Viktigt är också Svenssons påpekande av att
Ekelund som språkförnyare följer den stora
svenska tradition som betecknas av namn som
Linné, Thorild, Ehrensvärd, Bellman och
Almqvist, att hans stil utan att söka det stilfulla
eller originella i vanlig mening når en
frihetens egenart och direkthet vars finhet det
förvisso inte är allom givet att uppfatta. Han
skriver personligt inte i kraft av ett maner
utan i kraft av ett förakt för alla maner.
Skulle jag opponera mot något i K. A.
Svenssons så förtjänstfulla bok så skulle det framför
allt vara mot det att han står mästaren för
nära. Vad man saknar i den svenssonska
inställningen till ämnet är något av det "nil
admirari" som Ekelund aldrig har upphört att
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
