- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
281

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

Gastkramad (I Met a Dark Stranger). Frank
Launder. Eagle-Lion.

Denna engelska thriller fullföljer de tidiga
Hitch-cocktraditionerna på ett ganska lysande sätt. En
irländsk flicka som från barnsben lyssnat till sin supige
fars bravader från Sinn Fein-striderna och inmundigat
ett stadigt hat till engelsmännen lockas till att göra
spiontjänst för tysk räkning under kriget. Hon vet
mycket litet vad det hela rör sig om utan fungerar
närmast som stafett mellan olika etapper i
underrättelsetjänsten. Det är på håret att hon hamnar i galgen
men en permitterad engelsk flygare som fastnat för
hennes irländska grannhet och oskyldiga rådvillhet
följer henne i spåren och räddar henne i sista stund
från hennes uppdragsgivare när hon börjat dra
öronen åt sig. Han slipper själv undan sin officersplikt
att överlämna henne åt de engelska myndigheterna
genom att kriget tar en ny vändning och etablerar till
slut en anglo-irländsk union, som att döma av de sista
bildmeterna artar sig att bli stormig. Thrillerstoryn är
fyndig och framföres i obönhörligt tempo som inte
låter sig stoppa av påtagliga orimligheter som
undanskaffandet av den dödade spionens kropp. Vad som
tilltalar en så starkt i filmen är dess genuina
lokalfärg och typskildring med bl. a. utsökt vackra
irländska landskap och briljanta nidbilder av engelska
officerare på Isle of Man. En höjdpunkt i filmen är
det begravningståg i vilket spionernas fångdroska
ofrivilligt blir indragen och vilket vid närmare
påseende visar sig vara en smuggelgodstransport. De
kaotiska händelser som utspelar sig närmast efter det
en väckarklocka börjat ringa inne i likkistan vid
själva tullkontrollen på gränsen mellan Syd- och
Nordirland är en Albert Engström-grotesk av
festligaste verkan. Deborah Kerr spelar flickan med en
irländsk accent som låter mycket övertygande och en
vild fägring som man också inbillar sig är specifikt
irländsk. Fast antagligen är hon tvättäkta engelska.

Georg Svensson

Att vara eller icke vara (To Be or Not to Be).

Ernst Lubitsch. Selznick.

Hitlers infall i Polen, Warszawas förstöring och
motståndsrörelsens från ruinernas innandömen ledda
heroiska men alltför ojämna kamp mot SS och
Gestapo förefaller inte som något direkt lämpligt
underlag för ett spex i bästa Lubitsch-stil och några
rätt-tänkande människor torde otvivelaktigt ha ställt sig
avvisande till filmen "Att vara eller inte vara". Ja, man
kunde på betryggande avstånd från Hitler, Himmler
& Co 1941 då denna film gjordes eller tidigare eller
senare medan bolaget ännu ägde sin fulla
terrorkapacitet välja mellan att håna eller hata nazisterna.
Det uddiga eller grovt klubbande hånlöjet behövde
inte vara ett sämre vapen än det sammanbitna,
mordiska hatet och frågan är rentav om det inte tog
tyskarna hårdare. "Må de hata blott de frukta
tillräckligt för att inte skratta." Men det blev deras öde
att störta i avgrunden mera skändade än någon
förtryckare blivit det under tidernas lopp.

De uniformerade hitlertyskarna utgjorde genom
den uppblåsta arierhögfärden, de absurda
hälsningsceremonierna med "Heil Hitler" i toppen på julgra-

nen, den organisatoriska beskäftigheten, serviliteten
underifrån och pennalismen uppifrån, den allmänna
okulturen och vräkigheten med champagne och
mer-cedesbilar, küss-die-hand-artigheten och
hundpisksa-dismen en måltavla för skämt som knappast kan
förbättras — det konstaterar man nu nästan med vemod.
Lubitsch, som säkerligen var fullt på det klara med
att det var lätt att hålla sig för skratt i Warszawa
1941, kunde inte motstå frestelsen att låta sitt sinne
för det groteska och spirituella gå ut över tyskarna.
Denna fars om hur ett band skådespelare med sin
sköna primadonna som lockbete leker katt och råtta
med Gestapo har mycket litet med den historiska
verkligheten att göra men det vore dumt att
fördenskull hålla sig allvarlig inför dess obetalbara poänger.
Filmen som film är däremot inte särskilt välgjord
och inte menad som mer än ett spex. Överdrifterna
är påtagliga och bryter den sedvanliga lubitschska
elegansen. Carole Lombard gjorde här sin sista roll
— en grekisk gudinnegstalt med ansiktet hos en
modern kvinna som sett det mesta. Georg Svensson

My darling Clementine. John Ford. Warner Bros.

"My darling Clementine" är den ironiskt
känslofulla titeln på en mycket hård film, som kanske för
John Ford bara betytt en fingerövning i väntan på
en större uppgift. Det är dock mycket av sin på senare
år förvärvade bitterhet han lagt in i denna historia
som formellt anknyter till hans tidiga ungdoms
vilda-västernfilmer, där starka män red på vilda hästar
över prärien. Det finns också i "My darling
Clementine" en stark karl och det är Henry Fonda som
introduceras i ett litet nybyggarsamhälle för mycket
länge sedan i en avkrok av U. S. A. som Gud glömt
i högsta grad. Hålans atmosfär av puritanism och
köttslighet är utmärkt träffad — man ser sällan i
amerikansk film en så illusionslöst skildrad miljö.
Fullkomligt utan all glory ges också Fondas sheriff,
som är besatt av whiskytörst och hämndlust och just
ingenting annat. Alldeles förvånande framställer den
spenslige skådespelaren den sortens he-man som sover
med stövlarna på och revolvern under kudden, tvättar
sig en gång i veckan och är dödligt rädd för allt
kjoltyg. In i historien träder så Clementine, flickan
som letar efter sin förfallne älskade (Victor Mature),
en allegori över Oskulden, sedesam som en saga men
i Cathy Downs’ gestalt ingalunda så fadd som
kritiken gjort gällande. Lite rörd och mycket försmädligt
berättar så Ford om hur sheriffen blir oskuldens
riddare och idyllen kulminerar i den sällsamma scen
där flickan lurar Fonda till dansbaneskutt — ett
avsnitt som pendlar mellan poesi och löje och kunnat
signeras av Pabst. Men lika plötsligt slänger Ford
lyriken åt sidan och går helhjärtat in för den i
filmens början antydda vendettan, som går fram som
en lavin över historien. Ute i en öde corral gör
sheriffen och hans män upp med ett band boskapstjuvar
med flera mord på samvetet — en i och för sig banal
episod som under Fords händer växer till en tragedi
av klassiska mått. Märklig är den somnambulistiska
säkerhet med vilken Ford skapar då han ger sin
dödsdrift fria tyglar. Ingen av de amerikanska
regissörerna är så förälskad i döden som Ford — inte ens
de moderna s. k. destruktiva. Innehållsmässigt sett är

281

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free