Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
dess radio, om vilken det heter, att den spottar
ut en blandning av bronchialslem och
söndertuggat gummi — detta som licensinnehavarna,
följande en stillatigande överenskommelse,
kallar musik. Denne gamle skygge, känslige
särling är upprörd över att människorna inte
vänjer sig vid att tänka, men hans egen
förmåga att meditera gör honom inte lycklig.
Denne vemodige eremit och vresige profet
är hemma i de vackraste och djupaste ting,
i ande och konst, men förtvivlad över allt
kallar han sig själv ett djävulens barn. Han
har upptäckt flackheten i allt slags säkerhet
i livet, och det är det stora med honom. Han
föraktar kvinnor, som inte kan skilja mellan
Tjajkovskij och Beethoven, och tillbringar sina
nätter med en flicka, som ingenting annat
förstår än att virtuost hänge sig åt sinnenas
spel.
Harry Haller — Stäppvargen — är en
begåvad författare, han skriver uppsatser om
konstens metafysik och känner sig likväl
attraherad av dansmusikens banalitet. Han är
motståndare till kriget, men under kriget har han
likväl förstått att göra vissa kompromisser för
att rädda sitt jag — och ändå vet han inte
rätt vad han skall göra av detta jag. Av
hög-sinthet värjer han sig mot den nationalistiska
hetsen, och samhället stämplar honom som
skadlig och som opatriotisk individ. Något
har han gemensamt med geniet, men ändå
förmår han inte skapa något odödligt verk,
som skulle rättfärdiga alla hans
besynnerligheter.
Han är en aftonmänniska, som flyr dagen,
vilken gör allt själlöst, och känner sig dragen
till natten, vilken avlägsnar all kroppslighet.
I all hans förskräckelse räddar honom den
tanken, att dörren till icke-varat alltid står
öppen. Han rättfärdigar självmordet och har
en förfärlig ångest för döden. Högre än allt
annat skattar han oavhängigheten. Tanken på
att utöva ett ämbete fyller honom med skräck.
Det hjältemodiga däri är inte lätt att inse,
då han ju har ett litet kapital på banken av
vars räntor han kan leva utan bekymmer. På
så sätt känner han inte vardagens
söndersmulande makt, han kan unna sig lyxen att
ingenting göra, men ändå utnyttjar han inte sin
frihet vare sig till restlös hängivenhet åt en
människa eller en idé.
Stäppvargen hör till de överflödiga män-
niskorna, som är lika karakteristiska för den
klassiska ryska litteraturen som gentlemannen
för den engelska och junkern för den preussiska.
Herzen är den som först tecknat dessa
överflödiga människor; berömda blev de genom
Turgenev, och deras klassiska porträtt skapade
Gontj arov med "Oblomov" (1858). Genom att
Stäppvargen är onyttig, både i borgarens och
diktarens värld, är han släkt med Oblomov,
den klassiske ryske lättingen, som förskräckt
far ut mot sin betjänt, när denne jämför honom
med "alla" och av sin herre väntar att han
skall göra detsamma som alla andra herrar
gör. Detta medvetande om att vara annorlunda
än mängden är den andra föreningslänken
mellan Stäppvargen och Oblomov. Dessa båda
är inte genomsnittsmänniskor, bägge har de
mycket känsligt samvete, bägge är de
renhjärtade, bägge känner de varken arbetets
förbannelse eller välsignelse; det är bara det att
Stäppvargen såsom västerländsk människa är
aktiv i vissa avseenden där Oblomov förhåller
sig passiv: hela sitt liv tillbringar denne
slarvigt klädd på en divan, där han ligger och
filosoferar över världens ofullkomlighet: till och
med kärleken innebär en alltför stor
ansträngning för honom. "Hans själ var ren och klar
som glas, han var ädel, finkänslig och gick
dock under genom sig själv", säger den ryske
diktaren, som vill varna och ställa vid
skampålen, men det lyckas honom inte, ty läsaren
kommer alldeles mot diktarens vilja att hålla av
Oblomov, så stark är den poetiska atmosfären
kring och i honom. I "Stäppvargen" däremot
kommer man att hålla av verkets skapare, som
gör vår syn innerligare och som vet att med
dämpad röst framföra så underbara tankar om
Goethe och Mozart, om den allt utjämnande
humorn och flera andra ting. Utsökt är
Stäppvargens motpol, Hermine, skildrad, denna
verklighetsmänniska, som låter sig ledas av satsen
"Det som är roligt, måste man njuta till sista
droppen!" och som är utrustad med
genomsnittsmänniskans vackraste dygder: munterhet,
kraft, gott humör. Hon har en underbar
aktning för de små tingen och njutningarna;
betagande är den scen, där hon lär sin älskare
att ätandet inte är bara tillfredsställande av
ett behov utan en njutning. Andvingen på sin
tallrik spetsar hon på gaffeln och säger: "När
man lösgör det ljusa, vackra köttet från benet,
då är det en fest, och man måste känna det lika
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
