Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Två sondramer
Axel Strindberg: Kali fens son. Tre akter.
Bonniers 1947. 4: 75.
Sophokles: Philoktetes. Tolkad av Emil
Zilliacus. Gebers 1947. 5:50.
Motsättningen mellan generationerna är ett
gammalt ämne för diktare och tänkare. Sedan
det genom Freud fått psykologisk
underbyggnad, figurerade det under 1920-talet som ett
av de mest omtyckta dramatiska motiven, och
behandlades både efter realistiska och
expressionistiska formmönster, med de fördelar och
nackdelar, som vardera behandlingsmetoden
innebär.
Axel Strindberg fäller in sin variation på
generationsmotsättningens tema i österländsk
miljö inom ramen för en feberdröm på en
kirurgisk klinik. Det befriar en del från kravet
på realistiska karaktärer, men skärper då
i stället de rent formella kraven på
konstruktion, rytm och expressivitet. Strindberg ger sig
i kast med dem med oförskräckthet och en
försvarlig påse idéer i bakfickan. Ett av de
moderna konstgrepp, han proberar, är
dubbelexpositionen. Fabeln är i första planet en
politisk allegori. Mot tyrannen Kasim,
bördssamhällets härskare, reser sig hans systerson,
kalif-ättlingen Abu Bekr, intelligentsians
oegennyttige representant. (Störande namn, i mitt
tycke, på en så ungdomlig gestalt — "abu"
betyder ju patriark, fader.) Det gäller
frigiv-ning av landets brunnar, som varit belagda
med religiös oantastlighet. Den sker, men
fri-givningen leder till egendomsstrid och den
starkares privatmonopol. Frågan är, i aktuellt
svenskt politiskt språkbruk, hur
frihetsprincipen skall balanseras mot socialvårdstvånget
till ett drägligt människans folkhem. De
auktoritära lösningarna ha sina förespråkare.
Stalin heter sålunda Ali (ungefär). Men
samtidigt som det förs en förtäckt politisk
diskussion förs det också en förtäckt psykologisk,
i det Abu Bekr är den ständige Sonen, i sökan
efter sig själv och plågsam uppgörelse med
faderns skugga inom sig. En stor roll i
skådespelet, och dess teatermässigt sett antagligen
tacksammaste, har en doktor Gordon,
sammanfluten i fryntligt kött och blod ur tre
källfloder. På det psykologiska planet är han när-
mast psykoanalytikern, eller i varje fall den
själviakttagande själsfunktionen (vilken som
bekant kan kännas rätt irriterande). På det
politiska planet figurerar han, något påhäftat, som
manchesterliberalismens representant, och
därtill är han en transfiguration av
doktorn-kirurgen från de korta ramscenerna. — En svaghet
i Axel Strindbergs pjäs är dialogen, där de
flesta repliker alltför monotont gå ut på en
åthutning av den närmast föregående; samt
att han missberäknar sitt instrument, den
faktiska teatern, och dess resurser. Det står nog
utom tvivel att åtskilliga effekter, som man
förstår gjort sig bra i hans fantasi, skulle verka
löjeväckande, ja puerila om de verkligen
försöktes på scen. (Detta är en stående
teateranmärkning mot oss alla moderna skribenter
— att vi ej beakta teaterns faktiska resurser;
men hur vore motsatsen möjlig, när man
utestänger författaren från scenen och låter
honom skriva bara helt i egen vrå? — därav
ock det oproportionerliga armbågsrum, som
man ser givet åt den innehållsligt ofta för
ynkliga, men i sagda hänseende mera lyckliga
regissörsdramatiken.)
För min del hör jag absolut till dem, som
räkna bland vårt teaterlivs små skandaler, att
Axel Strindberg aldrig fått komma till tals
där. Men gäller det tips om utsikterna, så
måste jag denna gång yttra mig rätt
pessimistiskt; någon "tacksam spelpjäs" i
vedertagen mening är detta hans senaste skådespel
nämligen knappast; i det fallet ligga nog alla
hans två eller tre föregående bättre till, trots
(eller tack vare) sina smärre tag. Därmed är
ingen kvalitetsdom fälld. Genialitet och
peko-ralism ha som bekant tidigare frodats sida vid
sida under det strindbergska namnet, långt
värre än här, och understundom ingått en
ganska charmfull syntes. Funne han mot
förmodan sin August Falck eller Reinhardt, så
nog funnes det hopp även för kalifens son.
Det kan synas mera sökt att subsumera Emil
Zilliacus’ senaste SoPHOKLES-tolkning,
mästarens ålderdomsdrama "Philoktetes", under
rubriken sondramer. Men det hör dock dit, om
ock ur annan synvinkel. När det skrevs,
berättar traditionen, låg diktaren i bitter strid
med sina söner, som ville ha honom förklarad
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
