Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
omyndig såsom ålderdomssvag och
otillräknelig; och han friade sig från anklagelsen genom
att inför domstolen uppläsa ur sitt om obruten
andekraft vittnande verk. I sitt drama har
skalden icke, såsom Euripides kanske under
samma omständigheter skulle gjort, målat
några av mänskliga lidelser vanställda
upprorsmän och intriganter. Tvärtom; trogen sitt
idealistiska program, vars främste fanbärare
han var, ställer han oss inför bilden av en ren
och storlinjig yngling, en av världslitteraturens
vackraste idealistiska ungdomsskildringar,
kanske man rentav kunde våga påstå. På en dyster
klippö framsläpar den gamle Philoktetes sitt liv,
ensam med sina pilar och med sitt stinkande
ormbettssår i foten, omöjlig för människors
umgänge och därför övergiven och landsatt för
många år sedan av sina grekiska kamrater.
Men nu har oraklet siat att Troja ej kan tagas
utan hans medverkan; det gäller att vinna den
med tvång eller list, ty hjälten själv hatar både
greker och krig som pesten, efter den framfart
han lidit. Odysseus anländer med Akilles’ unge
son Neoptolemos, som Philoktetes ej kan
väntas känna igen. Han förmår ynglingen att
under falska uppgifter och hycklade
vänskapsförsäkringar lura Philoktetes att anförtro sina
vapen i hans vård. Odysseus’ fintlighet
triumferar, men för tidigt. Inför den gamles klagan
och övergivna belägenhet vaknar ångern och
hederskänslan hos Neoptolemos. Han
återbördar vapnen enligt sitt löfte, trots uppenbar
livsrisk, och fast statens intresse kräver
annorlunda. Det blir en deus ex machina, som
i stället får styra allt till det bästa.
Det är Neoptolemos, knappast den klagande
Philoktetes, som är huvudperson i detta stronga
klassiska skådespel. Den relativt komplicerade
psykologin, med viljesplittring och inre
själsstrider, anses säkerligen med rätta vittna om
intryck just från den store konkurrenten
Euripides. Men sophokleisk är den etiska
tveklösheten, den mäktiga bildverkan hos gestalterna
och den stolta välvningen av klang och öde
över körerna. Hur den kan återklinga i
översättning, blir en fråga om resonans och
resonansmöjlighet, och även i någon mån om
avvägningen mellan poetisk frihet och filologisk
trohet. Emil Zilliacus har väl som egennatur,
om man bedömer den efter hans egna dikter,
icke precis utpräglat sophokleiska drag; han
är mera kamésnidare än vårstorm; är mera
fallen för meditativ resignation än idealens
hänförelse. Det kan vara att detta påverkar
tolkningsresultatet, jag inbillar mig det, med
min mindre kunnighet i grekiska; liksom jag
tycker mig finna att frekvensen av opoetiska
och litet knaggligt skolmästerliga vändningar
i diktionen är väl stor. Det är dock ett
väldigt företag han underkastat sig genom sina
serier av klassiska översättningar; ingen svensk
har gjort dem bättre; och visst är att de mer
än många dagens sensationer vore värda
uppmärksamhet och kärlek av den publik, som
intresserar sig för dikt och drama.
Ebbe Lindé
Läkebilder
Peter Weiss: Från ö till ö. Bonniers 1947.
3:75.
Det är en ovanlig och ganska sällsam poetisk
debut, som den trettiårige målaren Peter Weiss
gör med sitt lilla häfte prosadikter. Den viker
i mycket av från den gängse allfarvägen.
Ångesttonen finns där, men det är inte den
knutna, programmatiska, en smula självgoda
och deklamerande tidsångesten, som vi börjat
få litet för mycket av, utan en ödmjukare, mer
personlig ångest, destillerad ur
ensamhetskänsla och oerhört uppdriven sensibilitet.
Inåtvändheten finns, men ett slags öppen
inåtvändhet, som icke kröker sig till hårda autistiska
hieroglyfer, såsom i 40-talet haves för sed,
utan blommar ut och sträcker sig efter
gemenskap som en växt dricker ljuset. "Du är rädd
för mörkret, medan jag inte längre fruktar
mörkret. Du vill inte lämna din ensamhet,
medan j ag redan har övergivit min ensamhet",
heter det, kanske mest som önskedröm, i en
av lidelsens salighet och förgängelsens hets
genomdränkt kärleksdikt, som hör till
samlingens vackraste, och de orden kunde, som
strävan, ges en vidare, för Peter Weiss’
diktning kännetecknande syftning. Det är väl
främst den vibrerande känsligheten och draget
av intim, personlig självbekännelse, som ger
Peter Weiss hans särart. Han är långt från
profetism och demoni, och gudskelov millioner
mil från modern s. k. hårdkokthet och
brutalitet; den numera slentrianmässiga
efter-eliotska djuphavssymboliken och de lund-
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
