Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
honom medan han bedrar henne: "Låt oss inte
vara rädda." I en annan förbindelse finner
mannen och flickan hos varandra en smula
skydd för rädslan, men de inser dess
tillfällighet. På dörrens visitkort borde stå: "Ångest."
I den sista berättelsen slutligen belyses
skillnaden mellan ångesten som tidssjukdom, sådan
den finns t. ex. i "Ormen", och den indivi-
duella, psykopatiskt motiverade känsla, som
Eva Neander skildrar. Novellen handlar om en
skräck, som vill ta sig uttryck i skrik — ett
grepp som förekommit förut. Men Eva
Nean-ders människor skriker inte emedan de är
dömda. De är dömda av världen och sina
medmänniskor emedan de skriker.
Åke Runnquist
Fangens sista roman
Ronald Fangen: Prästen (Kvarnen som mal
långsamt II). Översättning av Staffan
Andræ. Bonniers 1947. 13:50.
Djävulen är Guds apa, heter det. "Var
hemligheten den att han apade efter: kom
människorna att ge åsikter och tankeriktningar
rang av tro?" Det är den unge prästmannen
Henrik Holter i Ronald Fangens postu|ma och
icke helt fullbordade roman "Prästen" som gör
sig denna fråga. Och det tycks vara över detta
tema som hela boken är tänkt och över vilket
hela den tillämnade trilogin "Kvarnen som mal
långsamt", i vilken den skulle ha ingått som en
andra del, tydligtvis skulle ha byggts upp. Med
skarp blick för djävulens glädje åt de
maskeringar, i vilka han avnjuter sin egen
rättrådighet, präktighet, villighet att tjäna människorna
och ibland även villighet att akta på Guds
bud, löser Fangen mask efter mask från hans
ansikte, väl medveten om att det lögnaktiga
majestätet alltid är ett steg före varje mänsklig
avslöjningskonst. Särskilt är det två sanningar,
som Ronald Fangen vill ha stadigt fastslagna.
För det första att människan är maktlös utan
Gud, att hon ingenting förmår av egen kraft,
att alla hennes beräkningar i det långa loppet
alltid föra till motsatsen av vad hon har velat
och att hennes noga planlagda paradis utan
Gud alltid blir till ett helvete. Och för det
andra att det inte är den moraliskt försumpade
utan i stället den etiskt högtstående människan
som har svårast att nå fram till Gud, att det
som skiljer oss människor mest effektivt från
Guds nåd ingalunda är våra synder och laster
utan tvärtom det som Luther mycket
expressivt kallade "våra förtjänsters dynghög" och
"vår egenrättfärdighets gödselbrunn" och som
Fangen mera tamt benämner "växtförlamande
självbelåtenhet".
"Kvarnen som mal långsamt" skulle ha blivit
en mycket brett upplagd och noga
dokumenterad tidsskildring från decennierna omkring
sekelskiftet. I första delen hette människornas
avgud "staden". De gamla köpmansfamiljerna
i Bergen knäföllo i den inför sin egen
hederlighet, soliditet och även inför sin egen förmåga
att samla ståtliga förmögenheter, bygga vackra
patricierhus och att hålla sig både sällskapligt
och äktenskapligt obeblandade med allt
utsocknes patrask. I "Prästen" har man kommit
in på 1890-talet. De gamla firmorna ha börjat
ruttna en smula i rötterna, landsbygden rycker
fram, journalistiken har blivit en makt och
viraken har börj at vifta för nya avgudar.
Speciellt är det den liberala framstegsoptimismen
och den liberala teologin som Ronald Fangen
i denna del granskar genom ett starkt
förstoringsglas och vilkas åsiktsflora presenteras
i stora buketter av otvivelaktigt fullständigt
autentiska citat. I bakgrunden skymtar den
framryckande socialismen, vilken troligtvis
skulle ha blivit föremål för en grundligare
behandling i den tredje del som aldrig
kommer att skrivas. Och i en ännu fjärmare
bakgrund reser sig i vissa repliker och vissa
reflexioner någonting som egentligen inte hör
hemtaa i ett verk, som enligt förljudande skulle
avslutas i och med år 1914, men som ser ut
som den skugga av det tredje riket som år
1940 föll över Norge.
Ronald Fangen för i "Prästen" fram en lång
rad av personer vilka representera olika
åsikter, olika livsinställningar och olika
fromhets-typer. De ha till uppgift att dels genom sitt
tal, dels genom sina handlingar och det som
händer dem på olika sätt belysa de problem
som författaren vill ha belysta. Med den för
Ronald Fangen säregna likgiltigheten för kom-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
