Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kvistska inälvorna, commune bonum i dagens
svenska dikt, saknas ju ej alldeles, men brukas
med anmärkningsvärd återhållsamhet. Söker
man besläktade förebilder, så är det ej blott
genren mellan novell och dikt, utan också
själva prosans fall, som gör att man snarast
känner sig frestad gripa tillbaka på Pär
Lagerkvist och hans "Onda sagor". Men innehåll
och bildvärld äro helt nya. Det kan ge en
påminnelse om att de naturliga gränssprickorna
i en levande litteratur ej alltid löpa vid
bestämda årtal, än mindre vid jämna tiotal.
Ej sällan ha dessa hudlösa minnesbilder och
visioner en intensitet, som avpressar läsaren
rent fysisk smärta. Jag tänker på de ställen,
där författaren med stark identifikation bygger
oss symboler av straffångars gråa liv,
övergivenheten hos en häst, som slaktas, eller
vilsenheten hos ett litet jagat djur; men kanske
allra mest på skissen om det överkörda barnet,
oerhörd i sitt lilla format. Sådana syner vore
helt outhärdliga, om de icke samtidigt vore
disciplinerade i en konstnärlig form av
knapphet och klarhet; ett slags kristallisk
genomlyst-het av det smärtande, som man tycker sig
känna igen från Peter Weiss’ måleri. För
honom själv är symbolbildningen vägen till
läkning av det ohjälpliga livssåret, såsom han
antyder i inledningsdikterna, och så är det väl
för varje äkta poet. Det är diktens hemlighet
att denna läkeprocess också i viss mån kan
göras interindividuell. Titeln "Från ö till ö",
som närmast antyder färden mellan födelsen
och döden, har bisyftning också på detta stora
mysterium. Ebbe Lindé
Kvinnominiatyrer
Eva Neander: Staden. Bonniers 1947. 3:50.
Eva Neander har nu utgivit två böcker,
mycket tunna och spröda, men ändå
personliga nog för att ge henne platsen som den
kanske intressantaste bland de yngsta kvinnliga
prosaisterna.
Liksom "Dimman" handlar också "Staden"
om kvinnosjälar i nöd. "Kvinnor, tänkte Marie.
Hur kan det finnas så nakna ting. De sticks
upp på en nål — likt fjärilar. Sitter där bara
och sprattlar ’patetisk’, ’besviken’, ’cynisk’.
Ingenting är så ömtåligt..." Det är också de
ömtåligaste, som Eva Neander valt ut för sitt
psykologiska fjärilssamlande. De löst
sammanknutna berättelserna i "Staden" handlar om
tre flickor, av vilka de två i förgrunden, Bitte
och Marie, framställs som utomordentligt
sensibla väsen, vilka i umgänget med andra
ständigt får betala de harmoniska ögonblicken med
serier av missförstånd och många stunder av
bortglömd och olycklig isolering. Mycket fint
kommer ungdomssvärmeriet för en beundrad
vän av samma kön fram i den lilla "Historien
om Agneta". Agneta är den kamrat vi alla haft,
som i sin inre balans och sin självklara frihet
tycktes som ett ouppnåeligt ideal, som
försvann i livet och som många år senare med
svårighet igenkänns på ett amatörkort
föreställande en alldaglig tonåring med något inbilsk
uppsyn. Eva Neander visar hur Agneta gör sig
fri från sin hängivna väninna Bitte och kastar
sig ut i ett kärleksförhållande, som emellertid
går på tok och för henne tillbaka till väninnan,
berövad den inre säkerhetens outgrundliga
glans.
Sedermera ger sig Agneta in i ett likgiltigt
äktenskap. "Hon hade offrat allt för att inte
bli en utstött." Bitte och Marie däremot — som
för övrigt är varann så lika att de förefaller
nästan identiska — råkar ut för det öde, som
Agneta undgick. De blir utstötta därför att de
plågas av en ångest, som för omvärlden ter
sig främmande och stötande i sina yttringar.
Ångesten är ju ett viktigt tema i den unga
litteraturen. Sin konstnärligt mest betydande
behandling har den väl fått i Stig Dagermans
"Ormen". Nu tycks den nästan ha blivit ett
mode. Det ska vara en ångest i år — så verkar
det på alla de schablonmässiga virtuosnummer,
som unga författare skickar till förlag och
tidskrifter, och där kafkamässigt undertryckta
by-invånare trängs med schematiskt vettskrämda
äkta makar, övertagna från filmens
psykoanalytiska thrillers. På äktheten i ångestneuroserna
hos människorna i "Staden" behöver
emellertid ingen tvivla. Redan på första sidan känner
den förskrämda lilla flickan sympati för den
bleke doktorn, vars fru varje vecka skvallrar
igenom stans befolkning med hennes mamma —
två bleka, ömhudade varelsers skräck inför den
robusta, armbågsförsedda hälsan. Och denna
skräck varieras på många kusligt trovärdiga
sätt genom boken. I ett äktenskap är mannen
"fri, trotsig och glad", men hans olyckliga
hustru skulle, om hon vågade, vilja viska till
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
