Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hitler skulle låta tämja sig av Tysklands tunna
sociala överskikt med dess obetydliga och
fantasilösa ledare. Gisevius insåg på sätt och
vis snart sitt misstag, dvs han upptäckte att
han och hans konservativa meningsfränder
hade bidragit till att en gangsterliga av värsta
slag hade fått makten över Tyskland. Men han
ville ändå inte uppge hoppet om en
"evolution" längre fram. Eftersom krigsmakten var
den enda maktfaktor av betydelse som fanns
kvar från den förrevolutionära perioden satte
han framförallt sina förhoppningar till
generalerna. Hans nu i två band utgivna
memoarverk handlar om hur han år efter år fortfor
att odla dessa förhoppningar och hur de bit för
bit grusades — definitivt först med den
misslyckade kuppen av den 20 juli 1944. Gisevius’
slutomdöme blir också bittert: "Ingen
yrkesgrupp i Tyskland har svikit så som
officerskåren."
Det är detta högst intressanta memoarverks
första del som nu har överflyttats till vårt
språk. Översättaren, Nils Holmberg, har löst
sin uppgift på ett briljant sätt. Särskilt
förtjänstfullt är att han har lyckats på pricken
fånga Gisevius’ egen galghumoristiska stil. Man
kan inte betvivla, att Gisevius’ verksamhet som
ett slags yrkesintrigör under Hitler-regimen
bars opp av en moralisk reaktion mot den
ruttenhet som på alla håll mötte honom. Han
kände patos, men hans framställningssätt är
— Gud ske lov — inte patetiskt utan ironiskt
och ibland nästan skämtsamt.
Föreliggande volym handlar framförallt om
riksdagshusbranden den 27 febr. 1933,
utrensningen den 30 juni 1934 och
Fritsch—Blomberg-krisen i början av februari 1938. Som
Regierungsrat i inrikesdepartementet och senare
i diverse polisinstanser var Gisevius i
besittning av utmärkta informationskällor. Han
begagnade dessa till att försöka animera
likasinnade inom den högre förvaltningen och
genom dem generalerna till en samlad attack
mot Himmler, Heydrich och Göring, i vilka
han såg gangstermentalitetens farligaste
företrädare, bortsett från Führern själv. Han nådde
som sagt ingenstans, ty sedan generalerna väl
hade fått se hans svällande, fullkomligt
avslöjande dossierer beslöt de, kanske efter några
dagars begrundan, att fortsätta att tjäna sin
Führer lika troget som förut. Det var i varje
fall situationen under den period som täcks av
föreliggande volym.
Gisevius’ eget synbarligen rika arkiv föll
efter hand i Gestapos händer och han nödgas
därför lägga fram sina påståenden utan
dokumentariskt stöd. Den i minnet rekonstruerade
beviskedjan är emellertid så övertygande att
en forskning, som verkligen tränger på djupet,
inte kan undgå att ta ställning till författarens
påståenden. Att riksdagshusbranden anställdes
av hitleristerna själva antas väl numera
allmänt, men Gisevius ger uppfattningen ny
belysning genom att avslöja de skumma vägar på
vilka Göring et consortes gjorde sig av med
sina besvärande medbrottslingar. Vid tillfället
för den stora generalskrisen i början av 1938
hade Gisevius avancerat högre opp i hierarkin
— framförallt inom de oppositionellas
hierarki — och han kunde därför observera
förhållandena från mycket nära håll. Han gör
gällande att krigsminister Blombergs och
arméchefen Fritschs avlägsnande hade sin grund
i en av Göring—Himmler lagd intrig, varvid
vederbörande betjänade sig av sådana metoder
som att först uppmuntra Blombergs giftermål
med en dam med dåligt rykte och sen göra
skandal av saken samt gentemot Fritsch anföra
att han var homosexuell, trots full vetskap om
att det bevis som anfördes egentligen gällde en
pensionerad kapten med ett snarlikt namn. Den
homosexuelle kaptenen von Frisch och den
nygifta fru von Blomberg tillhandahöll alltså
Hitler just de förevändningar han behövde för
att kunna rikta ett slag mot det ännu inte
kvästa generalitetet — liksom den holländske
lösdrivaren van der Lubbe tidigare hade givit
honom en förevändning att skylla
riksdagshusbranden på de tyska kommunisterna och
liksom polacken Grynszpans attentat mot vom Rat
senare skulle ge honom en förevändning att ta
sista skärven från de tyska judarna. "I varje
ögonblick", skriver Gisevius, "inställde sig en
förevändning och till på köpet en sådan som
gav diktatorn möjligheter att med en patetisk
sedlig indignation ingripa för att återställa den
ordning som råkat i fara."
Åtminstone efter generalskrisen måste alla
män på höga poster i Tyskland ha vetat vilket
förbrytarband som regerade landet. Många
visste också att detta förbrytarband skulle
föra Tyskland mot världskrig och undergång.
I Gisevius’ ytterst levande framställning får vi
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
