Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Thomas Funck: Tre prosastycken - Upptåg på marknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS FUNCK
hela studiet överhuvud: han misslyckades vid
inträdesprovet.
Det var detta han visste i augusti, och den
undermedvetna vissheten räddade honom åt
sommarens liv, åt havets seglingar, åt solljuset,
åt månnätterna, åt det väsentliga kärlekslivet,
och han ackumulerade. Livet visste vad han
behövde, det lät honom kuggas i förmågan att
bli en teaterelev, men det gav honom sådant
material, som behövs för att bygga en ung
mans kropp till en duktig avnämare av den
stora anden. Sensommarlivet gav honom
marmor att bygga vackra komplex, borgar, från
vilka det smutsiga mörkrets hus i hans själ
kunde bekämpas.
Pojkar och flickor tornade mot varandra,
behagfullt, mjukt och försiktigt, det var ännu
en hälsosam spänning i förhållandet mellan
man och kvinna. Övermåttet, rågen var ännu
ej uppstigen, och flödet hade icke börjat,
djävulen väntade med att hetsa och hugga med
treudd. Allt var ännu vackert, och de tårar
som blevo fällda voro friska och klara.
På stranden solade man och lekte. Man badade
från klipporna, dök genom tången och
kramade varann i vågorna. I skogen dukade man
röd saft och vita bullar. Man seglade och
surrade i motorbåtar. Man satt om kvällarna
ihop-krupen med någon och tittade ut på fjärden
genom en lucka i logväggen, medan någon
i mörkret knäppte gitarr och sjöng en visa.
Sedan dansade man med dörrarna vidöppna
mot månen. Man var vänlig, full av godhet
och ömhet, man var ung och vacker. Man
älskade både trän och människor, både < sjö
och flickor.
I detta levde han. Han gick ut till det om
morgonen, om eftermiddagen, om aftonen. Han
var med i den vackra kretsen av ännu ofull-
gångna människor, där var och en var för
omogen för att kunna vara ond. Dessas sorg
var en liten rörande visa, deras kärlek var en
vind, som gick över alla fält och svepte
omkring var och en, smekte var och en. Den var
icke riktad och lagstadgad eller trängd.
Det var ungdomen. Den där som visar
urkrafterna goda, som de äro, innan de
förtryckas av misslyckandenas patos, förrän de
registreras i patentverket, innan bolag bildas.
Och mycket annat!
Nu kommer höst! Leendet stelnar till, alla
tänjbara muskler sammandraga sig. Slut med
ungdomens frihet, de äldre taga makten med
köld och sommarns död i sina händer. Levernet
skrumpnar, jordytan drar ihop sig. Till
städerna går det långa tåget, där sitta de vuxna
med sura miner, de som redan gått igenom sitt
samhälleliga reningsinferno, varur de stigit
upp till höga eller låga troner. Där döma de
med bittra hjärtan, ty de veta att de skola
misslyckas. De äro gripna av misslyckandets
demon, de äro lurade av generationer bakåt
att människan icke skulle kunna lyckas. De
tro nu så och gråta eller hårdna, skratta eller
förtvina.
De unga komma i klass. De få sitta i
organisationens fängelse vintern över. Där skolas
de med lögner och förfärliga sanningar till
rädda andeväsen, eller till bullrande
över-dängare, eller till sluga beräknare, eller till
något annat. De sluta upp i leden efter sina
mödrar och fäder. Men de måste först genomgå
ett helvete som renar dem: för alltid styckar
deras fria hopp.
Ynglingen gick upp i provet vid teaterskolan.
Han ville gå igenom för alla påtryckningars
skull, han trodde att han skulle göra det, men
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
