Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Thomas Funck: Tre prosastycken - Upptåg på marknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE PROSASTYCKEN
han visste inne i sig, att det var en omöjlighet.
När han föll, blev det strider i honom mellan
det som andra ville, det som medmänniskor,
samhälle ville, och det som hans kropp och
själ önskade. Han blev lidande för outtalade
påtryckningars skull. Han konfronterades med
allvaret, bluffen om arbetet, han fick känna
omvärldens förakt för den som har otur.
Nu gick han i rännstenen ifrån teatern. Alla
vägar som varit öppna för honom stängdes nu.
De vuxna, de som lyckats, fann han grinande.
Han kände tyngden av stadens mörker,
trafikapparaten var ohygglig. Han hade blivit en
främling.
Han flydde. Tillbaka till sitt minne. In i
sommarn igen, ut i friheten.
På sin dunkla väg hittade han en del
verklighet. Kamraterna från landet döko upp. Men
de flesta voro redan prydda av svartbågade
glasögon och pryda av sina ställningar i
början av staten. De tycktes skämmas över sina
sommarjag. De voro urspårade. Förtappade.
Redan!
Vid en tillställning mötte han en flicka han
flyktigt träffat där ute. De talade tillsammans,
talade skärgård. De följde varandra i tankarna
bort från de trista salarna, bort till den
sommar som just gått, som nu var på väg öster ut
i världsrymden. Sedan han fått höra, att flickan
hyste speciella känslor för honom, sökte han
sig till henne på ett ivrigare sätt.
I henne såg han nu plötsligen hela sommarens
härlighet.
De turade dit ut, till ön, som nu var öde. De
kände igen skogarna där och fjärdarna, de
gladdes vid att låta ögonen följa konturen av
öar och göra vana rörelser. De funno vattnet
klart vid bryggan. De kände luften, de hörde
måsar. De sågo solen gå sin värmande, sin kära
väg ifrån havet, in över skärgården i söder,
över fasta land, ned i väster. På stigarna gingo
de hand i hand och talade om andra gånger
på samma stigar, mot dansbanan, mot
badvikar och klippor och vackra villor ute på
havshällarna. Deras händer blevo varma, deras
hjärtan klappade för en sommar, för en
gammal, för en ny, för en evig sommar, där frihet
vore lag, där ungdom vore liv. En sommar
bortom stat och samhälle, den ouppnåeliga.
De snubblade över rötter, de kanade på barr,
och ynglingen bar den unga jäntan över pölar
och lera. Hans händer kände hennes varma
kropp, och han förnam att han nu var
överlämnad till en kvinna, ensam med en ensam
kvinna.
Då hade han byggt färdig henne för sig. Där
fanns hela hans sommar, hela hans ungdom,
hela skärgården och halva havet. Där var alla
vänner, alla flickor i henne. Hon hade blivit
sommaren, hon var ön, hon var allt han
längtade till!
Hon var ju sommaren! Den enda ännu levande
ungdomen!
De älskade!
Det gick på det vanliga sättet, tjusande. Blygt
nalkades de varandra, fulla av längtan och
med en växande kraft. Inom några veckor
famnade de, och kärleken växte, men också
svårigheter och tvivel. De stego in i varandras
vardag och fasade. Nå, det slipades av, men
kärlekslivet intog småningom andraposition,
nervösa fäktningar blevo vanligare, och
slutligen ramlade det hela ihop under ytliga hat-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
