Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR OMRE
MANJANE
Jag såg flickan komma på den smala vägen
över slätten och tyckte det var underligt, för
den gick bara till min koja och en bit längs
stranden till Ave, där ingen bodde längre, och
till gubben Sipos gård. Jag drog näten över
rullarna och iakttog henne. Jag var genast på
det klara med att hon var en ung kvinna från
en liten bergsby. Hon gick mycket rak, med
högburet huvud, och jag tänkte: Hon kommer
från Daves eller Anem eller Bila eller kanske
från Sikjem. Men när hon kom närmare trodde
jag att hon säkert hade gått minst så långt som
från Radne, som ligger på andra sidan passet
på stor höjd. Hon höll ett knyte i vänstra
handen. Hucklet lyste blått i solen och smet åt om
huvudet och stod inte ut åt sidorna. De röda
strumporna satt spänt, uppfästa med snören
under knäna, och den svarta klänningen följde
den smärta kroppen med ett skärp om livet och
var inte vid nertill. Så hon kunde inte komma
från den här sidan. Jag tänkte: Om hon har
blå ögon är hon från Lakem.
Hon stod mittemot mig, men hon sade
ingenting. Dammet låg tätt på den svarta
getulls-klänningen. Hon stod där i alla fall, smärt,
och såg på mig med mörkblå ögon i ett ovalt
ansikte som var det vackraste jag någonsin
hade sett. Men herregud, tänkte jag, är det
en skogssnuva som har förvillat sig hit från
skogarna kring Lakem? Eller är det en huldra
från bergen? Nej, det är en skogssnuva. För
håret är rödbrunt, och det sägs att huldror är
yppiga och blonda.
Jag lade nätet över gistgårdsnocken och
gick några steg närmare.
— Så, ni kommer den här vägen, sa jag och
såg ner på mina bruna, slitna byxor.
— Jag kommer gående, svarade hon. Då
visste jag att hon hade kommit från trakten av
Lakem. Rösten var mörk och på samma gång
mjuk och nästan utan "r".
— Och ni valde den här vägen, sa jag
tvekande. Den går inte så långt. Jag såg på
solen och räknade ut att hon måste ha gått
sedan den gick upp.
— Jag går till Brala, sa hon sakta. Jag
hörde att hon var trött.
— Å. Går ni till Brala? Då skulle ni ner
till sjön först.
— Går inte den här vägen till Brala?
— Nej. Ni skulle ha tagit vägen åt vänster
innan ni kom till ekskogen. Men inte hade ni
väl tänkt hinna fram till Brala före kvällen?
— Är det så långt då?
— Det tar en hel dag för en man.
— Å. Det visste jag inte.
Hon höll det röda tygknytet i vänstra
handen och såg ner på sina mjuka
getskinns-pamages. Jag tänkte: Hon är femton eller
sexton. Jag kände mig glad.
— Vågar jag be er vila en stund? Jag ska
just äta. Jag kan bara bjuda på hirs och fisk
och mjölk.
Hon höjde huvudet och såg mig i ögonen.
Jag måste se på mina slitna byxor. Hon
frågade sakta och rodnande:
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
