Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANJANE
— Finns det kvinnor här — någon kvinna?
— Jag är ensam. Jag är fiskare. Jag är
ensam. Jag är en människa. Ni är trött.
Hon lät de mörkblå ögonen vila på mig
länge. Slutligen höjde jag blicken. Hon
mumlade:
— Jag är en ung kvinna, ensam.
Jag svarade genast:
— Jag är bara en fiskare, men en
människa. Ni kan inte gå längre i kväll efter
skymningen. Lite längre ner bor det zigenare, och
ni ska inte gå förbi där på dan ens. Jag kan
ro er halva vägen till Brala vid soluppgången.
Ni måste vänta.
Hon svarade inte, och jag gick in i kojan
och hällde vatten i kitteln och lade en varm
sten från ugnen i vattnet. Hon stod i
dörröppningen och såg på när jag rullade in fisk i blad
och stoppade in dem i glöden.
— Nu kan ni tvätta er i tvättfatet och vila
medan jag mjölkar, sa jag. Jag ska inte komma
förrän ni ropar. Eller också kan ni bulta på
tunnan. Förr kommer jag inte. Jag är en
människa. Ni borde tvätta fötterna också och gnida
in dem med smör. Jag tog lite smör från
spil-kumen och lade det i en träskål. Den här såpan
är mjuk och ren. Jag fick den för en and
i Brala förra året.
— Vad är det där? frågade hon förvånad.
— I Brala kallar de det såpa. Titta här.
Jag gned in den i händerna, hällde vatten
över dem så det löddrade sig och hällde på
lite vatten igen.
— Titta, jag blir ren. Nu kan ni göra det.
Hon gned in såpan i händerna, och jag
hällde vatten på dem.
— Så där ska ni göra med ansiktet och med
fötterna och benen också, sa jag.
— Den luktar som blommor, sa hon och
log.
Tänderna lyste vita i det guldbruna, ovala
ansiktet. Ögonfransarna nådde långt framför
de mörkblå ögonen. Jag hade bara sett en
grekisk gårdfarihandlare med så rak näsa i ett
fulländat ansikte.
— Vi använder gyttja ibland, sa hon.
Det visste jag.
— Ni ska tvätta er i ansiktet och på halsen
och på benen med såpan, sa jag. Jag kommer
inte förrän ni bultar på tunnan. Hon såg på
mig igen, allvarlig.
De två getterna gav mig mer än en pint
mjölk. Jag drog fram lite hö och blandade lite
grovmalen hirs med vatten i stenhon åt dem,
så att de bräkte och skuttade av glädje. De fick
också var sin knippa färska kvistar. Efteråt
tjudrade jag dem med långt rep under pilen
på baksidan. Då hörde jag att hon bultade
på tunnan. Trots det gjorde jag mig ingen
brådska.
Hon satt på bänken under fönstret och såg
allvarlig ut över sjön. Jag bugade mig nästan
som en gentile och satte fram den halstrade
fisken och kokt hirs och svart bröd och mjölk
på bordet.
— Ni måste dricka mycket, sa jag. Jag liar
mera mjölk än jag kan kärna smör av, så jag
är tacksam om ni dricker mycket. Ni måste
äta upp allt som finns på bordet. Det är mig
en glädje att ni vill göra mig den äran att äta
min tarvliga mat. Om ni föredrar att äta ensam
går jag och hänger upp mina nät.
Hon sa lågt:
— Jag skulle j aga er ut ur ert eget hus ? Hon
drack av mjölken. Jag tömde mitt krus för att
hon skulle dricka mycket. Jag såg att hon var
törstig.
Vi åt båda länge. Hon frågade om fisken,
som hon aldrig hade ätit förr, och sa att
mjölken var mycket god. Hemma hos henne var
getmjölken frän. Jag förklarade att mina getter
fick rent hö och hirs, så att den nästan blev
som komjölk. Det hade hon aldrig druckit.
Det visste jag också. Ingen där uppe har kor.
När jag drog undan getskinnen och visade
henne sängen sa hon allvarlig:
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
