Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANJANE
hennes andedräkt och hennes hår doftade
ljuvligt. Gud. Hon var en skogssnuva.
Vinden friskade. Den förde oss snabbt
framåt.
— Sjön är mycket stor, sa hon och såg in
mot stränderna, långt in på båda sidor. Var är
det ni brukar fiska?
— Där, och där, och där, svarade jag och
pekade på en massa ställen. Ni är kanske
sexton år?
— Nej, jag är sjutton. Jag är redan
gammal. Vi skrattade båda högt. Hon visade sina
kritvita tänder.
— Så ni hade en fästman i Lakem?
— Ja, sa hon och log.
Hon satt akter ut, alldeles intill mig. Det
röda knytet låg på durken. Jag satt och såg
på det.
— Vi vävde mattor åt honom. Han hade
många, många getter och ett stort hus i Lakem.
Men han var över femti år, så jag ville gå till
Brala. Min mormor tog löfte av mig att jag
skulle flytta över till honom när hon var död.
Men jag sa "nej" inom mig när jag gav det
löftet. Var det syndigt gjort?
— Nej, i så fall var det inte syndigt. För
resten har ingen rätt att tvinga någon till ett
sånt löfte. Människorna har rätt att bestämma
själva.
— Inte kvinnor?
— Jo, kvinnor också. Det har jag läst. Men
jag har tänkt det också.
— Kan ni läsa? Jag kan inte läsa.
— Det lärde jag mig i Brala. Men jag
tänker mycket när jag fiskar. Jag har tänkt
mycket som jag läste i böcker sedan. Då
brukar jag säga till mig själv: "Man kan tänka
precis samma saker som de lärda har tänkt
förut."
— Finns det många lärda?
— Ja. I de stora städerna finns det många
som aldrig arbetar utan bara tänker och skriver
ner det i böcker.
Vi pratade och pratade i över tre timmar
ända tills vi såg husen i Brala. Då blev hon
tyst och stirrade på dem.
— Den är stor, sa hon.
— Ni gläder er åt att få bo i staden?
— Ja, svarade hon och log.
Jag tänkte: Någon rik man i Brala kommer
snart att köpa en så vacker flicka. Sedan är
hon inte längre skogssnuvan från bergen. Sedan
får hon vitt mjöl på kinderna och fina, blanka
röda och gröna klänningar och örhängen och
hennafärgade naglar, nästan som kvinnorna
utan själ i de fyra husen bakom kyrkogården.
Sedan säljer han henne om ett par år, när han
får tag på någon yngre, och till slut, när hon
har sålts ett par gånger, kommer hon kanske
att bo i ett av de fyra husen och är utan själ
och dricker Sakem.
Jag lade till där min fars båt låg med fisk.
Han vrålade något åt mig, för han var full som
alltid. Tre fiskare stod bredvid och log vänligt
och såg på flickan. Jag kände dem alla och
nickade åt dem. De var goda fiskare som
aldrig drack. En av dem sa:
— Din mor hälsar.
Jag svarade:
— Hälsa min goda mor.
De frågade mig inte om flickan. De var goda
fiskare, människor. Jag sa att jag skulle följa
med flickan till hennes morbror. De kände
mycket väl till hans kafeteria.
Jag skulle ha velat bära det röda knytet åt
min skogssnuva. Men det kunde jag ju inte
gärna göra, för alla skulle skratta åt mig, och
kanske hon också.
Hon gick med högburet huvud bredvid mig
mellan husen och över torget. Många såg på
henne. En gentile vände på huvudet och log.
Hon sa:
— Vad ville han?
— Kom ihåg att ni är i Brala.
— Det är inte väluppfostrat att se på en
flicka.
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
