Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR OMRE
— Var ska ni ligga då?
— Det ska ni inte bekymra er om. Jag har
gott om skinn. Ni är mycket trött och ska lägga
er och sova genast. Jag är bara en fiskare, men
jag är en människa. De mörkblå ögonen
stirrade in i mina, och hon sänkte huvudet. Jag
satte bänken vid sängen och sa att hon skulle
kunna lägga kläderna där. Sedan gick jag ut
och stängde dörren. Jag började reda resten av
näten och tog god tid på mig. Mina tankar var
glada.
När jag hade fått in getterna kom mörkret
snabbt från bergen. Jag satt en stund och såg
att sjön blev alldeles svart. Stjärnorna
speglade sig snart i vattnet, och en tunn månskära
visade sig, som i turkiska flaggan.
Jag hämtade ett fång mjuka getskinn och
lade mig tyst i hörnet vid bordet. Hon sov
redan djupt. Jag kände lust att gå fram och
se på henne. Men jag somnade medan jag
tänkte på det och hade ingen dröm på hela
natten.
Getterna bräkte mig vaken. Jag drog genast
på mig mina bruna byxor och gick ut till dem.
Hon sov när jag kom in. Jag tvättade mig nere
vid stranden innan jag dukade bordet. Hon sov
ännu. Hon kanske kom ända från Lakem. Hon
tittade ut mellan getskinnen när jag lade en
varm sten från ugnen i kitteln. Hon log, och
jag log. Å gud. Hon var en skogssnuva. Jag
bugade mig nästan som en gentile.
— Ni kan ta såpan och tvätta er, sa jag
och gick ut. Vad tyckte hon egentligen om en
fiskare som jag?
När vi åt sa hon:
— Nu kan jag hinna fram till Brala. Jag
kan väl göra en omväg där zigenarna bor?
Jag tänkte: Alla från bergen är tappra.
— Jag ska ta er med till Brala i båten. Jag
behöver i alla fall komma dit.
— Ni sa att ni skulle ro mig en bit?
— Jag behöver i alla fall komma till Brala.
Jag behöver handla. Ni måste äta ordentligt
och dricka två krus mjölk. Ni tycker kanske
inte om min mat som är så enkel.
— Jag har aldrig ätit så god mat. Vi åt
bara hirsgröt och vildkål som vi plockade och
lite stensopp och killing några gånger om
hösten. Vi var mycket fattiga.
— Ni vävde mattor?
— Ja, mormor och jag vävde mattor, men
vi förtjänade inte ens så att det räckte till hirs
för hela året. Hon dog, och då tänkte jag gå
till Brala. Hon var för gammal för att kunna
leva längre. Så dog hon. Jag blev ensam.
— Å. Ni är ensam och tänker gå till Brala?
Jag är också alldeles ensam. Jag livnär mig
som fiskare. Min far är också fiskare. Vi bodde
nästan vid Brala och fiskade där. Det finns
inte så mycket fisk där, och vi kunde inte leva
tillsammans. Han är tokig, han har dille, för
han har druckit i hela sitt liv. Jag dricker inte.
Jag vill vara en människa. Ni är kanske från
Lakem?
— Hur kunde ni veta det? Jag bodde inte
i byn, utan en bit högre upp, där stigen går
över floden, alldeles där den har ett fall. Vi
kunde se över slätten på andra sidan bergen.
Brala är en stor stad?
— Ja. Det bor över tusen människor där.
— Över tusen? Min morbror bor i Brala.
Det är till honom jag tänker gå.
Vi åt och sa inget mer.
Jag tog mitt bästa segel, det röda, och bar
ner det i båten. Morgonvinden började redan
komma från slätten, och den skulle stå sig
i fyra timmar och föra oss ända fram. Sedan
skulle den komma från bergen ovanför Brala
och föra mig tillbaka. Det blev för tungt att
ro båten den långa vägen. En gång måste jag
vänta på vind i hela två dagar, och getterna
bräkte och bräkte och bräkte. Men nu i en
månad mitt i sommaren kunde jag vara säker
på att få vind.
Jag lyfte upp henne och bar henne ner i
båten. Hon vägde mer än jag hade trott, och
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
