Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANJANE
dig nånting. Jag fick den i går. Den är
underbar. Bara för att det är du ska du få den till
skänks. Han tog en bössa med
pärlemorinläggning i kolven. Jag såg på den och siktade upp
i luften och kikade in i loppet. Ett vackert
vapen. Jag lämnade tillbaka den och sa att jag
hade tre bössor hemma. Jag rotade omkring
i hans bod och tittade på vattenpipor och en
massa underliga saker. Vad skulle jag ha sånt
där till?
— Vad är det där? frågade jag.
— Å, Arpad. Det där är en kikare. Den kan
du ha nytta av när du fiskar eller jagar änder.
Den ska inte kosta dig mycket. Titta här. Han
satte den för ögonen och såg i den. Jag tog
den från honom och såg i fel ända. Det gjorde
jag med flit. Han skrattade och vände den rätt
och skruvade på den. Jag kunde se långt ut
över sjön och de snötäckta bergen som om de
var alldeles intill mig.
— Jag ser ingenting, sa jag.
— Din klumpeduns. Har du aldrig tittat
i en kikare förr?
— Nej, sa jag. Jag vet inte vad det är.
Han trodde det och skruvade och pratade
och slog ut med händerna hela tiden.
— Vad kostar en sån där?
Han nämnde ett pris.
— Å, ropade jag och gick. Han sprang
efter. Jag ville ha den där kikaren, som var
mycket fin och dyrbar. Till slut fick jag den
för nästan ingenting. Vem skulle han sälja den
till i Brala? Jag lät den hänga hos honom och
gav honom pengarna. Han prutade med mig
om ett pund torkad fisk till hösten. Sedan
skulle han säkert beställa sex eller sju pund,
det visste jag, för han kunde inte få den så vit
och utan ben hos någon annan. Jag torkade
också bara den största fisken.
— Arpad, Arpad, din rövare, ropade han
och slog ut med armarna med handflatorna
uppåt. Ska du skinna en fattig affärsman inpå
bara benen?
— Jag ska komma ihåg att lägga av ett
pund åt dig, svarade jag. Jag har bara ett pris
på fisken. Jag tvättar buken med getmjölk
innan jag hänger fisken till torkning. Låt mig
få se på tyger till arbetskläder och stadskläder.
Han visade mig de tyger som vi brukar
använda, och vi kom snart överens. Jag tänkte
sy mig guldbruna vida byxor och en kort jacka
och ha en röd sidenduk om livet till
stadskläder, sådana kläder som alla fiskare som inte
dricker har hängande. Detta blev mina första
stadskläder.
Armeniern tvärsöver gatan tog mått på mig.
Han kände på tygstyckena och sa att de var
bra, vart och ett för sitt ändamål, och visade
mig också en bild i en bok, så att jag skulle
kunna se hur kläderna skulle se ut. Jag
frågade:
— Ska du ha pengarna på en gång?
— Nej, du kan betala när det passar dig.
Jag betalade i alla fall och var mycket glad
för hans förtroende. Han ville också ha fem
pund torkad fisk till hösten.
Matthandlaren bodde i ett långt
gråstenshus, ett mycket gammalt hus, bakom gatan och
torget med träden. Han körde vatten i tunnor
från sj ön, och hans gräs var grönt till och med
nu i värmen. En bjällra som på en get
pinglade långt in i huset när jag öppnade dörren.
Jag stod och såg in i det stora rummet med
stenväggarna och tänkte att min koja kunde
få rum tre gånger om där inne. Utmed väggen
låg en hög stapel mattor, täckta med
säckväv. De måste vara värda en massa pengar.
Han var också den rikaste mannen i Brala.
Utom stapeln med mattor fanns det bara ett
vackert förgyllt bord med en liten våg på
i andra ändan av rummet. Jag väntade tyst vid
dörren. Han hade kanske sett på mig genom
det lilla hålet i stenväggen.
Han kom plötsligt ut, liten och vithårig med
den röda fezen lite på sned. Han sa bara "nå"
och stirrade.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
