Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR OMRE
— Jag vill sälja torkad fisk till hösten åt
dig.
— Ska du ha pengar?
— Jag kan ju få hälften. Jag sa mitt pris.
Jag hade inte sålt fisk till honom förr. Han
tänkte efter ett ögonblick och ville ha torkad
fisk och kunde ge mig pengarna. Det gladde
mig mycket.
Jag sa:
— Jag behöver inte pengarna.
Han log snabbt och såg på mig. Alla hade
de förtroende för mig, fast min far drack och
hade dille. Mina kläder var också bara en
fiskares bruna, slitna arbetskläder, vida byxor
som var ombundna med snören kring
get-skinnspamages, den korta bruna rocken och
det breda röda bältet. Där hade jag min pung,
som jag tog fram. Jag lade tio pärlor i handen
och höll fram den.
Han gick fram till bordet och satte en
glasbit i ögat och såg länge på var och en. Efteråt
vägde han dem en och en på den lilla vågen.
— Har du många?
— Nej. Inte många. Men jag kan ta upp lite
fler. Det tar lång tid.
— Var får du tag i musslorna?
— Än här och än där. Jag känner till
sjön.
Han log snabbt igen och vägde pärlorna
i handen. Han sa:
— Jag kan sälja dem åt dig. Jag skickar
dem till en vän. Du och jag delar lika.
— Hälften?
— Ja. Det klarar du dig på. Du får mycket
mer än du nånsin kan få här.
Jag visste det. Han drev inte handel som en
jude eller armenier eller grek eller syrier. Alla
visste att han inte kunde ljuga. Därför hade
han nästan all matthandel omkring Brala. Förr
skötte han handeln med pärlor. Jag kände till
fyra små bankar vid flodmynningen och i
floden och alldeles intill kojan och fiskade bara
pärlor om natten.
Jag tänkte efter medan han stod och såg på
pärlorna i sin hand.
— Ja, sa jag. Det kan vi göra. Jag litar på
dig, och du hade förtroende till mig. Du
kommer att hålla tyst om det? Ingen vet något om
musslor här.
Vi kom överens. Han skulle inte säga något
om pärlorna.
Då tömde jag ut hela pungen på bordet.
Etthundrafjorton pärlor. Han såg snabbt på
mig igen och log. Hans leende var vänligt.
Han gav sig lång, lång tid och synade dem
och tittade på dem genom glaset och vägde
många.
— Jag tänker inte skicka dem till någon
affärsförbindelse, sa han. Jag har flera stora
uppköpare i de stora städerna norr ut. Arpad,
du är en rik man. För att vara fiskare är du
mycket rik. Vill du ha ett papper?
— Nej. Jag behöver inget papper. Om
nånting skulle hända mig som kan hända alla, så
ska du ge pengarna till min goda mor. Hon
har det svårt. Men min far ska inte få reda
på det. Han kommer att supa upp allt. En man
som dricker kan ingen lita på, för han gör inte
vad han själv vill.
Den gamle matthandlaren log snabbt och
bugade samtycke.
— Du kan låta mig få lite silverpengar, sa
jag. Jag måste betala en skuld.
Han gick hastigt ut och kom tillbaka med
ett skrin.
Jag sökte upp min lärare i det lilla stenhuset
där vägen går rätt upp mot höjden ovanför
Brala. Han var också en gammal man, liten
och skrumpen, med kloka bruna ögon och
mycket fattig. Han bad mig stiga in, men jag
sa att jag måste segla över sjön nu när jag
hade vind och gav honom genast femtio
silvermynt.
— Arpad, min käre gosse, ropade han. Inte
ska jag ta ifrån dig alla de där pengarna. Du
är en fattig fiskare.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
