Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Arthur Omre: Manjane. Novell. Översättning av Staffan Andræ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANJANE
— Jag är inte fattig. Jag får mycket fisk
och odlar min egen hirs och har två getter. Till
hösten, när jag har fått fisken torkad, ska du
få sex pund av den allra bästa och vitaste och
femtio silvermynt. En stackare är den som inte
betalar sin skuld när han kan. Du har lärt mig
det som ingen annan fiskare förstår sig på,
räkna, läsa och skriva. Du har berättat för mig
om alla länder. Och så skulle jag inte betala
dig? Det har varit min sorg att du har fått
vänta så länge. En son ska betala sin fars
skuld, en far ska betala sin sons skuld. En
vän ska betala en väns skuld. Det har du själv
lärt mig.
— Arpad, Arpad. Jag sa alltid att du var
en god människa. Han hade tårar i ögonen
och omfamnade mig. Du är också den
vackraste och smärtaste mannen i trakten av Brala,
ropade han.
— Säg mig: Är det många som föraktar
mig därför att min far dricker och har
dille?
— Arpad, Arpad. Ingen. Ingen. Jo, de
dumma. Men de som är dumma ska man
aldrig bry sig om. En stark man bryr sig aldrig
om vad de dumma viskar i vrårna. De som
är dumma har inget band mellan tungan och
hjärtat.
— Du har rätt. Jag ska inte bry mig om de
dumma. Jag ska vara stark. Jag vill vara en
människa. De är inte onda, men de förstår
inte bättre. Ingen är ond. De förstår bara inte
bättre.
— Ack, Arpad. Om alla sa så.
Vid båten hälsade en ung fiskare på mig.
Jag gav honom tio silvermynt och bad honom
att ge dem till min mor. Jag gav även honom
själv ett silvermynt därför att han var fattig.
— Nej, sa han. Skulle jag ha betalt för att
ge henne pengarna från dig?
— Ta dem, sa jag. Jag ska också hjälpa
dig till hösten, när jag har sålt den torkade
fisken. Då ska vi två talas vid.
Vinden var god hela vägen över sjön.
Getterna bräkte när de hörde båten skrapa mot
stranden.
Men jag, som alltid hade trivts så bra ensam
i kojan, tyckte plötsligt att tystnaden var
tryckande. Stjärnorna på himlen och i vattnet
gav mig smärta i bröstet. Jag, som alltid hade
sovit hela natten utan att drömma mycket, vred
mig i sängen och gjorde getterna oroliga, så att
de stångade mot stenväggen och pratade med
mig.
Jag stod inte ut. Jag gick upp och steg
fullkomligt naken i båten och rodde till
flodmynningen. Jag fann genast käppen som utmärkte
platsen. Vattnet stod mig till bröstet. Jag bröt
loss ett par stora musslor. Men varje gång jag
fick huvudet över vattenytan såg jag upp mot
månskäran och stjärnorna på den djupblå
himlen och gladde mig inte åt de pärlor som
jag säkert skulle finna innanför skalen.
— Arpad, sa jag. Du är sjuk, Arpad. Du
är en stor idiot och ditt huvud är omtöcknat
som din fars. Men vad hjälpte det mig?
Jag fiskade varje dag och torkade fisken
och malde min hirs och fick pärlor. Lyckan
var med mig hela tiden. Men gud. Jag var inte
glad ett enda ögonblick och kände mig sjuk,
fast jag var frisk som en stör i floden.
Två månskiften hade gått. Vinden från
bergen blev kyligare. En eftermiddag gjorde
jag ren båten och bar ner det röda seglet.
Nästa morgon skulle jag segla till Brala och
tala med matthandlaren. Han väntade mig
säkert. Mina kläder var också färdigsydda. Jag
hängde näten till tork och kände en stor oro,
fruktan och glädje. Jag gruvade mig för den
långa natten.
Jag mjölkade getterna. De skuttade av glädje
när jag gav dem en extra stor portion hirs
i stenhon. Getter är som barn. De bräkte och
puffade mig lätt i sidan.
Skuggorna började snabbt komma från
bergen i väster. Jag gick in efter kikaren
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
