Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - E. Bendz: Svanen och lyran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANEN OCH LYRAN
bytare och konstpoet var nödsakad att
"parasitera" på ett begränsat klientel av "snobbar"
och amatörer, som det var hans uppgift att
roa, tjusa och chockera. Då författaren (XXIV)
låter S. bekänna att han hade velat leva under
en tid, då skickliga och ambitiösa
vitterhetsidkare förde en rätt bekymmerfri tillvaro tack
vare mäktiga beskyddares understöd, uttrycker
han precis samma önskedröm som Valéry själv:
"Om Ödets gudinnor låtit någon få fritt välja
bland alla kända tidevarv det, varunder han
helst velat leva, är jag övertygad om att denne
lycklige man skulle ha nämnt Montesquieus.
Jag är inte utan svagheter; jag skulle göra som
han."]
Utifrån dessa allmänna förutsättningar har
alltså S. att allt skarpare precisera och begränsa
sitt speciella problem. Vi följer honom steg för
steg i hans självrannsakan. Två ting är han viss
om: "han är en av sin tids mest begåvade
människor — och tiden har ingen plats för honom".
Men snillet är som Proteus: det väljer sina
former och funktioner efter behag. (Ännu en
av Valérys grundtankar! Se hans första
Lio-nardostudie.) Han har alltså beslutat sig för
litteraturen — för honom lika lätt som något
annat. Att skriva för kreti och pleti förbjuder
sig själv. Romaner och teaterpjäser är dem
breda vägen till framgång, men därtill fordras
vana, en särskild teknik, som han naturligtvis
kunde lära sig — men till vilket pris av leda
och självövervmnelse! Återstår poesin. Men
även här är den moderna publikens fördom att
räkna med: den föredrar det nya framför det
fulländade, sensation framför tålig inlevelse
och en njutning, som ständigt fördjupas.
Personligen går han helt på den traditionella
linjen: klassiker — eller ingenting alls. Men
här står Mallarmé i vägen! Deras genre är
densamma: en raffinerad esoterism, en tuktad och
övervakad ordkonst, som utesluter
improvisation och hastverk. Hur kan världen fås att inse
att han är annat och mer än en epigon, att han
skiljer sig, lägger till, går längre? Men just
här ser ban sin möjlighet — den enda — och
sanningen slår honom plötsligt att "det starkt
egenartade består".
Hunnen så långt grips S. av betänkligheter
— han känmer sitt nervösa temperament — och
plågas på nytt av sin gamla fruktan för
"maktlöshetens demon": tänk om allt "står stilla",
när han väl sitter där med ett oskrivet
pappersark framför sig! Han måste vara säker på att
alltid finna något, vare sig "disponerad" eller
inte, alltid uppnå ett första resultat, stort eller
litet, en utgångspunkt för språkliga
manipulationer, som han vet sig behärska, och framför
allt aldrig envisas, när han märker att det tar
emot. Med andra ord ett "automatiskt
insektsarbete", som passar hans natur, hans rädsla
för onödiga risker och bortspilld tid och hams
vetenskapligt-matematiska noggrannhet.
(Författaren skjuter här över målet — i den mån
han eftersträvat en exakt porträttlikhet. Valéry
har aldrig uttryckt, och sannolikt aldrig erfarit,
någon ängslan för att inte gå i land med en
uppgift. Han säger det också: "Engendrer ne
donne aucun mal." Det är utarbetandet, som
kostar honom tid och möda, och eftertanken.
Han har heller aldrig bestritt, fast han här kan
ha yttrat sig svävande eller kringgående, att
även konstpoesin i sin högsta form förutsätter
ett moment eller tillstånd av känslohetta,
exalta-tiom, en obetvinglig lust, ett "mystiskt
ögonblick", hur man nu vill, som i verkligheten
svarar mot det banaliserade och lätt
missförståddabegreppet inspiration. "La jeunePairque"
har inte tillkommit helt på "nykter" kaliber,;
"Le cimetière marin" har inte uteslutande en
ytterst genomtänkt kombination av
versifika-toriska effekter att tacka för vad den är. S:s
varning till sig själv för vad han kallar "une
crispation de la volonté" är däremot en
autentisk detalj. Den lilla dikten i "Charmes" om
munnen, som plötsligt kände flödet sina ur
Poesins modersbröst och fick till svar på sin
3 BLM 1947 V
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
