Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Olof Lagercrantz: Norsk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK LYRIK
slaktad med Moses och Lambsens visor och
liknande religiös lyrik. Nilsen slapp i motsats
till Øverland att mogna till en mera allsidig
Rysslandsbild. Han dog i sin tros vårmånad,
oberörd av tvivel och anfäktelser. Under senare
år har vi fått ta del av uttrycken för alltför
mycken missbrukad ungdomlig trosvisshet för
att nu kunna läsa Rudolf Nilsen med samma
glädje som förr. Det kraftiga föredraget och
den rena tonen i sådana dikter som
"Revolu-sjonens røst" och "Nr. 13" gör dock alltjämt
intryck. — De i denna upplaga nytillkomna
dikterna är endast tre: "En sørgelig vise",
"Svar" och "Arbeider til arbeider". Ingen
av dem förändrar den bild vi tidigare gjort
oss av Rudolf Nilsen. I den sistnämnda dikten
gisslar han som vanligt Londons City och
de blodsugande imperialister som några år
senare skulle rädda hans land från undergång.
I "En sørgelig vise" går han till rätta med
dem av sina kamrater som endast pratar och
planerar och inte handlar, ett motiv som hör
till de stående i all revolutionär diktning.
Arnulf Øverland är, skulle man vilja säga,
en Rudolf Nilsen som vuxen. Hans nya
diktsamling, "Tilbake til livet"(Aschehoug 1946.5: —),
innehåller dels ett antal dikter skrivna före
kriget, däribland den ståtliga "Sjøfolkene fra
Hustadvika", dels de dikter Øverland skrev
under kriget innan han fängslades, dels
slutligen ett knippe dikter skrivna efter
vapenstilleståndet. Därtill kommer tre dikter som på sin
tid smugglades ut från Møllergaten 19, men
förkommit och därför ej inflöt i "Vi överlever
alt". Den intressantaste dikten är den äldsta,
"Masken", som diktaren påbörjade redan i
tjuguårsåldern och fullbordade först under
kriget. Dikten kan sägas bygga på den
spänning som finns antydd i de ovan citerade
raderna om Rudolf Nilsen. Øverland söker en
väg in i sig själv och presenterar ett ypperligt
självporträtt. Han frågar sig varför han redan
som barn ej hade mod att vara glad, varför
han förlamad lyssnar till dionysostågets glada
larm, varför hans ansikte i spegeln endast
återger ångest, förstelning och skräck. Hans tankar
snuddar vid en religiös lösning av livsgåtan.
Han uppfattar sig själv som en skugga, som
en kvarlämnad passagerare, vilken har sitt
verkliga liv på en farkost som redan lossat
förtöjningarna, som håller det fast vid jorden.
Men Øverland avvisar detta som en lek med
mystik. Hans credo bryter fram i diktens sista
strofer, där han tar avstånd från den religiösa
livssfären och bekänner sig till den mänskliga
gemenskapen. Genom att leva de andras liv
vinner man sitt eget. Genom att ge sig hän åt
de andra och tolka deras känslor vinner man
livets krona. Dikten "Masken" står som en
påminnelse om att Øverland ej endast är
"sanningssägare" och folkledare. Utvecklingen har
tvingat honom ut bland folket, där han stått
som en kraftfull, beundransvärt besk retor,
men hans ord får tyngd av den oro som finns
bakom dem, av den ångest som kan dämpas
endast då han tror sig tala för de många.
Gemenskapsupplevelsen är hos honom så stark
att han som folkledare aldrig behöver gå
utanför sig själv. Det kan hända att en och annan
dikt i den nya samlingen smakar oration, det
gäller prologen vid öppnandet av universitetet
i Oslo 1945. Den traditionella prologfracken
klär Øverland illa. Men förmodligen har vi
i Norden inte sedan Tegnérs dagar haft en
lyriker som med mindre våda åtagit sig att
skriva beställningsdikter. Øverlands naturliga
uttryckssätt är folkligt, hans vers är nästan helt
fri från bilder och symboler och synes springa
direkt från hjärnan till tungan utan att behöva
passera ett alltför invecklat blodsystem. Därför
gör han i sin kraftfulla koncentration nästan
alltid ett starkt, ofta gripande intryck.
Gunnar Reiss-Andersen är liksom
Øverland en övervägande utåtriktad lyriker, men
han är gladare, friskare, naivare, och han har
inte låtit dionysoståget gå sig förbi utan med
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
