Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Olof Lagercrantz: Norsk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
glädje blandat sig med den yra skaran. Han
har i vinter utsänt sina samlade dikter, en
volym på nära femhundra tättryckta sidor
’{"Samlede dikt". Gyldendal 1946.11: —). Den
glatt rimmade formen blir något tröttsam
i längden. Visserligen är Reiss-Andersen en
fin rytmiker, men variationen är inte stor. Det
finns en handklaverston i hans vers, en
sjömansfriskhet som, om man inte får för stora
portioner, är mycket behaglig. Men man
märker ofta att det i Norge ej funnits någon
Fröding som drivit den rimmade versen till
fulländning och tvingat lyrikerna till kraftigare
tag. I stället var den norska versen tidigt, ända
sedan Wergelands dagar, mindre akademisk än
vår, blandade lättare tre- och tvåfotade
versfötter, bröt gärna sönder rytmen och var mera
folkligt omedelbar. En rytmisk frigörelse sådan
som vårt nittiotal verkställde var därför inte
lika starkt av behovet påkallad men skulle
kanske inte skada nu.
Det är ett förnämligt livsverk som
Reiss-Andersen kan redovisa för. Inte minst
tilltalande är de många innerliga dikterna på
barndomsmotiv. Praktfullast är dikterna mot
nazismen. Ett sådant hat, en sådan furia kom
endast Øverland och Inger Hagerup upp till.
De antinazistiska dikterna börjar redan 1934,
och priset i genren tar "Heines hjerte", en
av smärta skälvande dikt. Reiss-Andersen var
under kriget länge i Sverige, och det föll på
hans lott att ge uttryck för de landsflyktigas
känslor. Om emigrantens tragiska
utestängd-het, hans tvivel, förlamning och längtan
handlar många av hans bästa dikter. Han fortsätter
här en gammal norsk tradition från de
Ibsen-dagar, då "samfundets støtter" såg till att de
norska sanningssägarna drevs ur landet och
utifrån Europa med vanmakt och trots i ögonen
blickade hemåt.
Medan de flesta av Reiss-Andersens dikter
tidigare publicerats kan Herman Wildenvey
sända ut en väldig diktsamling med
uteslutande opublicerade dikter. "Filomele"
(Gyldendal 1946.10: —) rymmer diktarens produktion
under de sista elva åren. Det måste tyvärr sägas
att denna diktsamling gör ett närmast
beklämmande intryck. Anledningen är tvåfaldig. För
det första har Wildenveys vers här blivit ännu
lösare i köttet än tidigare. Vad som betog i hans
ungdomsvers, gracen, kvickheten, koketteriet,
ungdomsövermodet, är här försvunnet, och den
tidigt märkbara bristen på koncentration blir
fatal. Man finner i dessa nya dikter sällan en
frisk bild, en ren linje. Den andra anledningen
till beklämning har att göra med Wildenveys
reaktion inför tidshändelserna. Det vore grymt
att begära att alla lyriker skall vara hjältar.
Men känner man inte som de andra skall man
åtminstone inte låtsas att man gör det.
Wildenvey låter oss nu ta del av sina lyriska
dagboksanteckningar under kriget, och av dem
framgår det tydligt att hans reaktioner till att börja
med så gott som helt uteblev. Hans
kommentarer till tidshändelserna är visserligen vad
tankeinnehållet beträffar oklanderligt
patriotiska, men det finns ingen känsloström bakom
orden. Alltsammans är tomma orationer. Hos
Wildenvey kan man studera hur det går när
opinionstrycket blir övermäktigt, när en lyriker
tvingar sig att känna vad han i själva verket
inte känner. Hade Wildenvey i sin diktning
deklarerat sin utestängdhet och erkänt sin
känsloförlamning — att en sångfågel förvirras
och flyr den dag örnarna behöver hela skogen
för sina uppgörelser är ingenting att förvåna
sig över — hade man nu kunnat ta honom på
allvar. Han hade kunnat bli en tolk för den
opolitiska människans dilemma i en
överpolitiserad tid. Nu får man nöja sig med en och
annan glimt av den behagfullhet som förtjuste
i Wildenveys ungdomsdiktning, i hans
"Hjem-bygdens sange" och i hans kärleksdikter, men
som helhet är "Filomele" rätt onjutbar.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
