Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i känslan av ett dilemma som han då och då
piskar upp sitt trots till en flammande fanfar.
I avslutningsdikten "Förnäma poeter" gisslar
han daltandet med sig själv och hotar, att bara
"vi" fått allt det för livhanken väsentliga ordnat,
så kommer turen till "er och er livsångest".
Det stämmer kanske med de nuvarande
direktiven för den kommunistiska kulturpolitiken
utanför Ryssland. I Ryssland däremot har
karbasen gått ut över poeter av en helt annan
för-nämitet än de daltande, exempelvis Pasternak,
och det var väl inte den ursprungliga meningen.
Att Bergman här snuddar vid det plågsamma,
kanske olösliga, i varje fall inte helt
genomtänkta problem, som förefaller att vara hans
eget innersta, framgår av en annan dikt,
"Zige-narpojken". Bortsett från alla olikheter i
uttryck och form innehåller nämligen denna dikt
i sak, d. v. s. i känsla, detsamma som Ekelunds
"Hur lyssnar Eros blek / av ångest överraskad".
Hos erfarenhetsmänniskan, moralisten och
programmatikern Bergman finns alltså detta
stycke vildmark, där denna vildmarkslängtan
ligger på lur, och det är det fermentet som gör
hans dikt till poesi. Det är en kamp mellan
vagantdrift och samhällsambition, där den
senare har ett officiellt övertag. Han sörjer sin
"förlorade ungdom" — men den finns ju där,
obegagnad. Kanske är det ett tabu, ett slags
social syndkänsla som avhåller honom från att
ge sig hän. Brödet först! Detta är nu en högst
schematisk analys. Men det skulle vara
intressant att veta hur mycket av nedärvd svensk
pietism som ingått i den svenska socialistiska
legeringen. För min del kan jag inte avstå från
tanken att under vissa villkor och under visst
ansvar vilan i det asociala är en förutsättning
för uppgåendet i det sociala. Amputation är
dilemma, vare sig man blir amputerad eller —
amputerar sig själv. Och då får man att göra
med dessa själens fantomförnimmelser
(zige-narpöjken) som det är så svårt att lokalisera.
Med Per Anders Fogelström träder vi in
i en annan, kyligare, mera skeptisk och ibland
cynisk atmosfär. Formellt har denne poet gjort
sig ganska stor möda, men han bygger på ett
alltför tröttsamt sätt upp sina dikter med
upprepningar. I dikten "molnens villebråd flyr
med glasklara hånskratt" börjar sex rader (på
lagom avstånd från varandra) med samma
ord: "min andes framfötter", i dikten
"stranden i september" börjar sju rader med orden
"stranden i september" etc. Riktigt
självständig förefaller han mig inte heller vara i
bildspråk och tematik.
Till innehållet skulle denna diktsamling
kunna ha varit skriven av en boulevardier —
om det hade funnits boulevarder i Stockholm.
Och om det någonsin hade funnits så där
tämligen 40-talistiska boulevardierer. Deras släkte
är numera längesen utdött, men det är inte
utan att dessa håglösa på-drift-stämningar för
ens tankar till sekelskiftet. Fogelström låter
gärna sina blickar dröja vid det som bär en
prägel av "fåfängligheters fåfänglighet", vid
övergivna nöjesfält höstetid, vid en
järnvägsvagn lastad med veckopressmakulatur som
varit drömstoff en gång, vid ett "hem för fallna
kvinnor" som skymtar förbi Saltsjöbadståget.
Det är som om de konstlade nöjena
fascinerade honom bara för den meningsfria
ödslighet de oundvikligen leder till. I "aladdin har
smugit sig in i sitt tysta tempel" har han
åstadkommit en fullt acceptabel, nivellerat modern
motsvarighet till senare delen av Stagnelius’
15: de elegi — vad som där var glöd och
eroto-man inlevelse har här blivit en stunds opium
för folket. I diktsamlingens början är uttrycken
för skepticism och livsleda väl allmänna för att
intressera, med säker instinkt har författaren
emellertid till slutet koncentrerat några dikter
av en mera personligt inträngande hållning,
t. ex. "men handen drog sig förskräckt undan",
"varför skulle inte tvivlet" och kanske särskilt
"gallret som var jag", ur vilken någonting som
liknar verklig förtvivlan talar. Det är sådana
saker som utgör bokens relativa behållning.
•
Genom skiftande öden, ungsocialistiska,
ungnationella och slutligen ungkristliga, har Bengt
Jändel bibehållit sin ranka, ungdomliga profil.
Han är vad man i dagligt tal kallar en "idealist",
och vad man menar med det är inte alltid så
gott att veta. Vanligtvis menar man väl någon
som lätt låter sig ryckas med av sin hänförelse,
och i Jändels fall kan denna tolkning ha
någonting för sig, såtillvida som hans dikt ofta bär
en prägel av tillfällighetsdikt, av uppbrusande
lyrism.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
