Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Liksom sin fader älskar Bengt Jändel
blommor och strör dem över nästan varje sida i sin
bok. Men man har det ofrånkomliga intrycket
av att blommorna för Ragnar Jändel var långt
personligare och intimare väsen. Vad jag har
svårast att förstå hos Bengt Jändel är ett slags
allmännelig och alldeles opersonlig hänfördhet.
I en svit på sju dikter skildrar han t. ex. en
svensk midsommarafton men utan skeende,
utan tankar och utan människor, såvida man
inte skall räkna en vålnad vid en källa och
några staffagebarn som kommer "från lund
och äng med vackra blomsterfång". Diktaren
själv vandrar frånvarande som i ett vakuum av
idel naturandakt. Som ett exempel på Jändels
religiösa lyrik skulle jag slutligen vilja citera
den egendomliga "Tillit", i vilken tilliten
faktiskt upphäver tilliten och tron tron, och som
verkar märkvärdigt undflyende, såvida man
inte skall anta att dikten har sin upprinnelse
i någon tyvärr alltför konventionellt återgiven
extatisk upplevelse:
Men om det är så att Du inte
har annat än Intet att ge mig
när en gång Du släcker mitt bloss —
hur måste jag då ej tacka
att till det levande ljusa
Du för en stund ryckt mig loss ...
ryckt mig loss ur det tomma,
låtit det lysa och blomma
kring mig en ilande stund.
Hjärtat måste jag höja
tacksamt emot Dig och böja
mitt huvud mot svalnande grund.
Min gamla mormor, som var en konservativ
människa och från landet, skrev en gång i
seklets början till sina döttrar från ett
sommarpensionat (väl att märka i ett post scriptum,
då saken tycktes henne så oerhörd att den
endast kunde förekomma som en viskning på
slutet): "De ha M i maten!" M betydde
margarin. Jag vill nu inte öppet göra gällande att
S. Neander-Nilsson har P i sin poesi. Men
när han förser sin bok med ett inlägg, "Till
mina recensenter!", som avhandlar Goethes
färglära och hur mycket dennes oerhörda
skönhetsupplevelse av "det lidande ljuset" betytt
för författaren och hur han byggt sin bok till
en visserligen svag och ofullgången avbild av
det goetheska tankeslottet, då ligger det nära
till hands att se P lite varstans. P betyder
(bl. a.) pretention. Emellertid är själva boken
snarast troskyldig och vittnar mer om
klockar-kärlek till poesin än om verkligt handlag.
Dikterna handlar om hembygd, hav och kust,
gammal sed, enkla levnadsöden, fädernas kyrka.
Och eftersom den senare är med, är även här
blommorna med, en hel flora av oskyldiga
små. Några krigs- och tidsdikter är ytterst
dunkla — man får bara veta att helvetet är löst
på jorden men inte vilket. Jag hade faktiskt
inte trott att Neander-Nilsson, som dock varit
långt ute i publicismen och därmed i politiken,
skulle ha så mycken barnafromhet kvar. Och
det egendomliga är att jag tror att författaren
på sitt sätt är fullt uppriktig.
»
Åke Nordin hör till vårens intressanta
debutanter. Vad man först lägger märke till är
vilket oerhört ciseleringsarbete han nedlagt på
sina dikter — i alltför många fall måste man
nog tala om överarbetning. Det är som om
orden inte hade något spelrum sinsemellan:
de är fogade intill varandra med så noggrann
inpassning att de ibland bildar hermetiska
block, ibland lika hermetiska slingor och
spiraler. Ens fantasi har ingenting att tillägga,
ingenting är överlämnat åt slumpen-läsaren.
Detta är emellertid rent tekniska anmärkningar,
som knappast kan intressera sådana som inte
själva handskats med det svåra materialet.
Skall man ställa prognos för en debutant som
avlagt ett så genomarbetat gesällprov, som gått
i en sådan clinch, i en sådan närkamp med
sina ämnen att — för att travestera honom
själv — hans dikters förverkligande är hans
dikters död, så kan det bara bli ett av två:
antingen hamnar han i maner, eller också har
själva maneret varit honom en skola att
frigöra sig från maneret och nå personlig
uttrycksfrihet. Vissa dikter, t. ex. den granna
inledningsdikten, talar för det senare. Men man
kan aldrig vara säker, för i dikten "besegrad
befriad" långt fram i boken återfinner man
inledningsdiktens ganska rena och klara
tankegång på det mest intrikata sätt in- och
utvecklad i ett slags musikaliskt mönster, som
knappast är enklare än fugans och i varje fall
långtifrån så redigt. Dikternas abstrakta,
högintellektuella karaktär är påfallande. Även den
krampaktiga knutenheten. Med reservation för
den senare kan man ibland nästan komma att
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
