Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
annan än Döden. Själv är han en förfärdigare
av "omöjliga klockor", och hans förhoppning
med dem är "att någon gång kunna förströ
honom / han som är större / med sin eld och
sitt frostiga leende". För honom gäller inte
frasen "att nödgas dö", det heter tvärtom "att
bli befriad", "att återvända från förvisningen".
Han känns visserligen vid "plikten att härda
ut", men sjunger ständigt om hur skönt det
vore att "få lösa in sitt onda liv".
Söker man besked om varför livet är honom
så outhärdligt och döden så eftersträvansvärd
stöter man strax på skuldföreställningar, som
stundom fått en rörande naiv formulering:
"Ack alla dessa brott som skulle sonas / finns
väl ett plågoläger så förfärligt." Han anser sig
oren och besmittad, han tycks vara så
buddistisk att han betraktar jagets blotta existens
som en pesthärd. Det är främst
jagmedvetandets oundvikliga egoism som äcklar honom.
Den förmåga att älska han ber om gäller "allt
och alla / utom sitt och sig själv".
Uppgivelse-driften avtecknar sig mot meningslösheten:
"Giv / ett kors att spikas på / en tro att
försjunka i / en uppgift som bär." Kanske vrider
sig i icke ringa grad hans dödslängtan kring
ett verksamhetsbegär som hans medvetenhet
hindrat honom att tillfredsställa.
Slutdikten med sitt "udda rop" påminner
om en annan dödslängtare, Ekelöf. Också hos
Liffner är det den udda, den olike som talar
för sig ensam, utan anspråk på giltighet för
andra, utan iver att värva anhängare. Han har
modet till sin enskildhet, han visar en viss lust
att markera ett avstånd även till tidens
samling kring avgrundsstup och giljotiner. Hans
ironiska nedvärdering av sin egen dikt redan
i boktiteln, "Opus 0,09", är fullt stilenlig. Det
preciöst självmedvetna inte minst i
blygsamheten tillhör hans typ. Han har avstått från
den närliggande flirten med musiken men
också i viss mån från gestaltning, från plastisk
substans. Det blir mest lyriska meddelanden av
nästan telegrafisk knapphet, men det är i strikt
anslutning till innebörden. Dödsbikter av större
fyllighet skulle lätt fått en självupphävande
retorisk prägel.
Axel Liffners poetiska tecken är de korsade
benknotorna. Hans askes liknar fakirens som
vänt ryggen till ett satyriskt förflutet. Han
tycks klättra uppför ett osynligt rep, som
kanske inte är annat än ett stelnat rop. Han har
tagit ytterligare ett steg förbi sina närmaste
modernistiska följeslagare, mot en dikt som är
oskriven, som existerar på gränsen till det icke
sagda. Det mest konstnärliga hos honom är
nog också hans balansförmåga där avståndet
mellan orden är störst. Artur Lundkvist
Till Geijerminnet
Den levande Geijer. Ett prosaurval belysande
den andliga linjen i Geijers författarskap
redigerat av Alf Kjellén.
Diakonistyrelsens bokförlag 1947. 9: 50.
För några år sedan anmälde jag i BLM den
av docenten Greta Hedin sammanställda
antologin "Arvet från Geijer". Till Geijer-jubiléet
finns det anledning att erinra om den bokens
existens. Den är nämligen alldeles förtjusande
och dessutom ovanligt nyttig och användbar;
till en bredare allmänhets tjänst ha de
kronologiskt ordnade texterna försetts med en
biografisk och tidshistorisk ram. Insatta i
respektive sammanhang ha de på ett helt annat sätt
blivit tillgängliga och njutbara för den nutida
läsaren. Vad Greta Hedin särskilt framhävt
är det framtidsprofetiska, det alltjämt aktuella
hos skalden, historikern och
samhällsbedöma-ren, inom svensk kultur oupphunnen i fråga
om genial universalitet. Men naturligtvis kan
man mer än väl tänka sig ett Geijer-urval, där
tonvikten lagts helt annorlunda, exempelvis vid
den åder av djupt förnummen religiositet som
genomlöper hela hans levnad och verk och
som, schematiskt uttryckt, går från
patriarka-lism och faderstanke till broderstanke och
broderlig solidaritet under ständigt bevarande
av de kristna förtecknen.
Jag förmodar att det är något sådant som
föresvävat docenten Alf Kjellén, då han nu
ordnat med ett nytt urval ur Geijers prosa
under titeln "Den levande Geijer"; förmodar,
ty jag känner mig inte säker på saken, och jag
måste erkänna, att jag efter läsningen är lika
tveksam som förut om vad som skall sägas
vara "den andliga linjen" i Geijers
författarskap, som antologin uppger sig vilja belysa.
Detta kan naturligtvis bero på mig, som alltid
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
