Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att förtiga. Det är i strödda observationer,
notiser och tankar av detta slag — kanske mer
än i de utvecklade resonemangen — som
Geijer, då kommentatorerna svika, övertygar
den genomsnittliga nutidsmänniskan om sin
storhet. Det är en storhet i alla dimensioner,
kunskapens, tankeskärpans, den moraliska
integritetens. Snillet var hos Geijer på ett
sällsamt sätt förenat med en sinnets renhet, som
påminner om ett barns, och som med
betvingande makt talar från var och varannan
sida också i denna valhänta antologi. Trots
allt bär den till sist ändå vittne om den levande
Geijer, han som alltjämt är mittibland oss —
fastän det i dessa dagar är hundra år sedan
han gick bort. Holger Ahlenius
Något helt annat
Lars Ahlin: Fångnas glädje. Tiden 1947.
6:50.
En ny novellsamling av Lars Ahlin smög sig
på bokpubliken i all stillhet en dag i april. Till
det yttre liknar den, med sin sobra typografi
och sitt omslag av Arne Jones, Ahlins förra
novellbok, "Inga ögon väntar mig", som först
gjorde hans namn mera känt. Även de nya
novellerna talar om sin författares mångsidiga
och starka begåvning, men skillnaden är ändå
avsevärd. Miljöskildringarna var fylligare i
den förra boken och berättandet så att säga
rundare. I den nya är stilen stramare och
självständigare, berättandet mer inriktat på de
nakna psykologiska förloppen. Långsamt
uppbyggda skeenden som i "Semesterresa" eller
omsorgsfulla stilidentifikationer som den tomma
hyggligheten i "Min vän Kalle" finns inte i
"Fångnas glädje".
Där behandlar berättelsen nästan alltid en
situation, då känslor utlöses och redan den
tekniska skicklighet, som sätter Ahlin i stånd
att göra så många av sina korta historier
till våldsamma eller stillsamma kulminationer
— ibland också till inställda sådana — är
värd högsta beundran. På inledningsnovellens
tio sidor belyses t. ex., med en svensk
sommarveranda som scen, ungdomens hatfyllda raseri
över en äldre generation, som låter den växa
fritt utan att ge den stöd av sin egen
erfarenhet, utan att någon egentligen säger ett ord om
detta ämne.
I andra fall visar Ahlin hur en och samma
känsla ter sig hos människor på olika
trappsteg i livet. Ensamheten dominerar i den stund
vi får se dem, både den unge mannen i "Äpplet
och suggan" och den gamla prostituerade, som
han i förbigående träffar. För honom innebär
den en jublande frigörelse, alla möjligheters
början — för henne en skrämmande mara.
Särskilt fina är också några
äktenskapshistorier, framför allt "Efter år av tystnad", där
två makar äntligen kommer sig för med att
uttrycka hur mycket de betyder för varandra,
sedan slentrianen i äktenskapet, mannens
otrohet och hans sjukliga behov att förödmjuka sig
och bekänna länge pressat ner deras
känslouttryck till ett vanemässigt minimum.
"Kyrkogården" berättar om en arbetarhustru, som
äntligen kommit ifrån sin brutale och
alkoholiserade man för att njuta av lugnet på egen
hand, men som inte kan vara ifrån det hon
betraktar som sitt hem utan till slut återvänder
till det, med allt vad det innebär.
Slutraderna i "Efter år av tystnad"
innehåller en våldsam bekännelse till kärleken, den
stora känslan, som till slut för en stund sopar
undan allt annat. I "Hundra vita mössor" har
Ahlin behandlat en ungdomlig kärlek, på ett
tidigare stadium än den mogna äktenskapliga.
Den lyriska tonen passar honom dock inte
särskilt väl, och mig förefaller detta att vara en
av de få historier där han inte helt lyckats.
I en och annan av de andra, som "Kväll med
vit måne" eller "Främlingen", kan den skarpa
analysen av uppoffringar och inlösen av
skulder te sig något schematisk. Annars innehåller
"Fångnas glädje" en rikedom av fruktbara
teman, som här inte ens kan antydas. Till slut
må bara framhållas "Kvinnan och döden"
(först tryckt i BLM) med dess intressanta
variation på motivet i "Min död är min", kvinnan
som söker "något helt annat", tills hon
slutligen finner att detta måste vara döden.
Det är vanligt att avfärda romanförfattares
novellsamlingar som "meUanböcker". Det går
emellertid inte att fästa den klyschan på Ahlins
nya bok. De som kanske i hans stora romaner
sett experiment av tvivelaktigt värde, betraktat
dem som alltför hårda påfrestningar på en stor
och rik begåvning, kan i "Fångnas glädje"
konstatera att han har begåvningen kvar —
berikad och fördjupad i de riktningar han
slagit in på i sina romaner. Åke Runnquist
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
