Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
konstnärliga resultat. I mitt tycke blev "Britannicus"
en ännu klarare framgång för teatern än
"Äktenskapsskolan". Det ligger eljest en kanske omedveten logik
i att låta Moliére omedelbart föregå Racine. Den
kritiska traditionen har alltför länge och alltför
ensidigt hakat upp sig vid kontrasten mellan Corneille
och Racine och vid den franska klassicitetens egen
stränga boskillnad mellan komedi och tragedi. Annars
borde det numera vara uppenbart, att Racines
verklige föregångare inte var Corneille utan Moliére!
Denne hade bringat karaktärskomedin till en första
fulländning redan innan Racine framträtt med sin
först typiska tragedi. Både "Äktenskapsskolan",
"Tartuffe" och "Misantropen" ligga i tiden före
"Andro-maque" och ge dessförinnan prov på hur hela den
till ett minimum reducerade handlingen utvecklas
ur huvudpersonernas karaktärer, på en spänning av
rent psykologisk art. Och vi sentida ha i varje fall
öppen blick för de starka inslagen av tragik i
"Äktenskapsskolan" och ännu mer i "Misantropen". När
Racine sedan skapade sin kring de själsliga
förloppen koncentrerade tragedi, uppbyggd med obeveklig
psykologisk logik, har vännen — och fienden! —
Moliéres exempel av allt att döma betytt mer för
honom än den med munnen bekända lusten att tävla
med Corneilles retoriska, ofta osannolika, med yttre
effekter späckade historiedrama.
Jag kan sålunda inte riktigt dela Ivar Harries i
programbladet uttryckta mening, att Racine i
"Britannicus" slagit Corneille på dennes egen mark och att
det står en fläkt av världshistoria kring figuranterna
i Neros palats. Giraudoux, Racines främste lärjunge i
modern tid, har just på tal om honom understrukit,
hur franskt det är att på detta sätt beröva de
historiska personligheterna varje mytiskt och romantiskt
skimmer, varje fjärrverkan och överdimensionering
och flytta ned dem på den vardagsrealistiska
psykologins plan, ge dem en högst konkret och samtidigt
allmängiltig existens. För mig står det alltså klart,
att "Britannicus" först och sist är ett familjedrama,
som kunde utspelas under vilken epok som helst och
i varje ögonblick överföras från samhällets höjder till
dess mellanskikt eller djup. Tyranner finnas gunås i
alla tider och inom alla samhällslager — osunda
relationer mellan en dominant mor och hennes ende son
likaså.
Ty förhållandet mellan mor och son, mellan
Agrippina och Nero, är dock grundtemat i "Britannicus"
— och det är som bekant inte det enda av Racines
verk där incestmotiven skymta fram efter den
grekiska tragedins noga studerade föredöme. Neros
starka bundenhet vid modern, hans hatfyllda uppror
mot vad han förnimmer som ett nesligt beroende och
inför varje försåtlig anspelning därpå, ett uppror som
utlöses av den nyväckta passionens gnista, hans delvis
nedärvda, hittills slumrande eller av uppfostrans
fernissa dolda brottslingsinstinkter, hans begynnande
eftergifter för maktens alltid lika farliga och smygande
frestelser, varvid den första våldshandlingen
automatiskt alstrar de följande i ödesdigert crescendo — å
andra sidan Agrippinas despotiska moderskärlek,
oskiljaktigt förknippad med politisk härsklystnad och
stegrad till en furia, för vilken de hyggliga unga
vardagsmänniskorna Britannicus och Junia bara äro
brickor i spelet om sonen och makten, det vill säga
ett och detsamma — hela denna komplicerade
psykologiska härva, som den store diktaren från 1600-talet
överlägset bemästrat och rett ut, förefaller oss
häpnadsväckande välbekant och modern (fast det då inte
får glömmas, att djuppsykologin hämtat
undersökningsmaterial och begrepp just från Racines grekiska
förebilder!). Det råder också ett avlägset släkttycke
mellan den freudska determinismen och den bistra
predestinationslära som omfattades av Racines
janse-nistiska lärofäder: utan bistånd av Guds nåd står den
mänskliga naturen i all dess erbarmlighet inte att
ändra och frälsa; varken Nero eller styvbrodern
Britannicus bli annorlunda för dét att den förre
omgivits med de bästa, den senare med de sämsta
rådgivare — ett lätt schematiskt drag, som man alltså
får ta med på köpet.
Både Ivar Harrie, i sin flytande men ganska fria
och något förkortade översättning, och Olof
Molander, i sin skickliga regi, hade, så vitt jag fattade
saken rätt, tagit fasta på denna centrala
problematik. Molander hade en smula luckrat upp den
stränghet, varmed Racine genomfört rummets enhet, och
sålunda förvandlat en enda neutral antichambre till
tre olika interiörer i det romerska kejsarpalatset samt
låtit Härje Ekman bygga upp de sobert majestätiska
scenbilderna i gråspräcklig porfyr, svart basalt och
pompejanskt rött som dominerande treklang,
genomdragen av sparsamma guldstråk. Möjligen kunde
Molander ha dämpat ner de deklamatoriska tendenser
som här och var kommo till uttryck och som i själva
verket äro alldeles oförenliga med Racines lågmälta
föredrag och intima psykologiska realism. Det var
särskilt Tora Teje som syndade på den punkten.
Behöver det sägas, att den stora tragediennen fått en
önskeroll i Agrippina och genomförde den med brio,
inskriven i en stor och monumental kontur, men jag
undrar ändå om hon verkligen behövt vara den
rytande tigrinnan från samma stund hon öppnade
munnen och om detta inte i någon mån förtog den klimax
som skulle utgjorts av sista aktens vilda utbrott av
vanmäktigt ursinne. Fjärde aktens stora huvudscen
med Nero gav hon emellertid med lysande konst,
alltifrån martyrfasonerna och det falska
självmedlidandet till den triumferande och kommenderande
maktlystnaden, då hon trodde sig ha kuvat den kallsinnigt
hycklande sonen.
Av Neros gestalt hade Holger Löwenadler gjort en
kusligt fängslande studie i degeneration, morbid
självförälskelse och tung, sliskig sensualism med sadistiska
inslag. Hans perversa njutning av att se den åtrådda
Junia skälva av tårar och skräck blev högst
övertygande; svårare var det kanske att tro på denne
fördärvade Nero som en mild härskare under sina första
regeringsår, på hans visserligen kortvariga, av
Burr-hus väckta samvetsbetänkligheter. Man får väl
antaga, att endast moderns strama tyglar hitintills
kunnat hålla tillbaka detta odjur, vars första illdåd efter
någon vacklan kom till stånd inför våra blickar. Mer
än väl förstod jag, att den ranka och franka unga
Junia—Gunnel Broström bokstavligen ryste inför
denna ruskiga figur, inför de blekfeta,
ringöversål-lade händernas lystna trevanden kring hennes kropp.
Mindre väl begrep jag hennes känsla för den unge
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
