Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Britannicus, vars roll bestämt hade lagts några streck
för målbrottsaktigt av Olof Bergström; denne
sympatiske yngling, Neros första offer, borde enligt min
smak haft mer av ung besinning och furstlig
värdighet, mindre av deklamerande gymnasist. Olof
Sandborg uppvisade ett karaktärsfullt romarhuvud och en
skulptural gestalt som den gamle rättframme, in i det
sista duperade Burrhus, Neros lärare, och
alexandri-nerna klingade särskilt vackert i hans sonora och
klara diktion. Men den som jämte Löwenadler var
mest fri från all deklamation var Åke Claesson som
den lismande falske Narcissus, som med den forne
slavens och uppkomlingens lågsinne skickligt spelar
på Neros sämsta instinkter i det cyniska syftet att
bereda sig själv medbrottslingens goda men prekära
ställning. Det dämpade röstläge och de diskreta
medel som företräddes av dessa båda skådespelare blevo
för mig riktpunkten i en som helhet fascinerande,
glansfull och rikt givande föreställning.
Holcer Ahlenius
Den långa julmiddagen (The Long Christmas
Dinner) av Thornton Wilder.
Maci (Magics) av G. K. Chesterton. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Medan Anders de Wahl på Stora Scenen drar fullt
hus varenda afton med sin saftiga Markurell, låter
Stadsteatern sin unga generation underhålla en
trängre publik på Studion med ett ställvis blekt, men
ställvis förtjusande artisteri.
"Den långa julmiddagen" äger rum i ett
gammaldags förnämt familjehus i någon småstad i
Mellersta västern. Släktled efter släktled passerar husets
folk revy, kommer in som unga, åldras inför våra
ögon och bryter upp från bordet för att försvinna
genom den florbehängda sista porten, medan
barnvagnen rullar i salens andra ända. Fyra generationer.
Äldst farmodern, som ännu minns indianerna på just
det här stället (Maria Schildknecht) och den f. d.
guldgrävaren från Alaska (Martin Ericsson). Så
husets byggmästare, handelsmannen i polisonger och
fadermördare, robust och optimistisk (Karl-Magnus
Thulstrup) och hans puritanska hustru, from och
blek (d. v. s. enligt styckets text och idé —
Ann-Marie Ström, som hade hand om detta pjäsens
omfångsrikaste parti skulle inte kunna verka puritan
om hon så manglades; i insikt härom hade regissören
tydligen avstått från varje försök och låtit henne
behålla sin typ, men därmed sprack till stor del meningen
i det hela). Deras son växer upp till den möderne
fabrikören, politiskt och socialt konventionell men
framåt i ekonomiska ting (Bertil Anderberg). På
kvinnosidan har han vid sin sida två kontrasterande
typer: den frodigt fruktsamma husmodern, som
"samlar barn — väldigt spännande!" och den ogifta
hemmadottern, hennes svägerska, såsom ung mjuk
och fäst vid modern, som vuxen tillknäppt, frusen
och förtvivlad. Ulla Zetterberg och Kerstin Rabe
gjorde detta omaka par vackert levande. Slutligen
1900-talsungdomen, som stupar i världskriget eller
flyger ut till de stora städerna, lämnande släktgodset
i händerna på någon gammal kvinnlig släkting (Elsa
Baude), den sista som uppehåller traditionen på
godset innan den långa julmiddagen för alltid är slut.
Hur traditionen bryter sig mot och smälter in i
utvecklingen, det är det inre temat i detta egenartade
och ganska förtrollande lilla scenpoem. Samma gamla
berättelser, samma ljus och julskålar, samma
reflexioner om det sällsynt vackra julvädret och om de
döda som man ej bör sörja —- ändå ändras ständigt
situationen och förgängelsen väntar varje enskild.
Samtidigt som man får en bukett ganska fängslande
livsöden i starkaste förkortning, får man en rekurs
i amerikansk kulturhistoria (eller borde få) och får
därtill njuta en del artistiska effekter av det slag
Wilder tycker om, t. ex. tilltal av imaginära personer,
ätande och drickande med abstrakta tallrikar m. m.
dyl. I Köpenhamn nyligen blev stycket en stor
konstnärlig framgång. Det intresserade även här, fast det
utan tvivel skulle mått väl av långt mer specialträning
hos skådespelarna och en regissör med säkrare grepp
om fältherrestaven än unge Josef Halfen, som nu
hade sin första självständiga uppgift. Den hörde
sannerligen ej till de lättaste.
Chestertons "Magi" är författarens enda pjäs. Den
är skriven som gensaga mot Bernard Shaw men under
påtagligt formellt inflytande av denne vän och
trätobroder. Till syftet kan den närmast betecknas som
en rationalistisk plaidoyer för det irrationella.
Fyndigt upplagt och kvickt så det sprakar; om
Chesterton sedan lyckas övertyga oss om att "det finns inget
så bigott som en ateist" och "antag att jag inte trodde
på min religion, så vore jag i alla fall en dåre om
jag satte den i fråga", det beror ju på. Här är Ingmar
Bergman regissören. Det betyder uppfinningsrikedom
och säkert väderkorn för vad som teatermässigt gör
sig, men också en viss böjelse för att krångla till i
onödan. Av hans infall slår några till och verkar då
ofta som pricken över i, t. ex. speldosan i slutscenen
och huvudaktörerna bugande sig för varandra och
publiken, innan de tågar ut som segerrika marionetter.
Andra åter verkar enbart bisarra, och då retar man
sig, t. ex. hertigens presentationsscen för en massa
obefintliga skuggor när det i pjäsen talas om att
rummet är till trängsel fullt av andar, eller det onödiga
påhittet att låta trollkonstnärens sista och avgörande
underverk utspelas enbart i publikens fantasi, och
någonstans bakom salongen, när entréer och hela
styckets byggnad ger vid handen att det borde ske
bakom scenen, och naturligtvis synbart. (Men just
därför var detta tydligen alltför enkelt.) Det finns
nämligen en hertig och en trollkarl med i pjäsen.
Hertigen förkroppsligar den alltförstående,
kompromissande liberalismen, som ger och tar åt alla håll,
och spelas av Sven Miliander ganska dråpligt, när
han inte faller för frestelsen att flagga alltför
mycket med sin dråplighet. Trollkarlen är Anders Ek. I
pjäsen hålles han av några för en charlatan, av andra
för en märklig man med riktiga andar i sin tjänst,
och på samma sätt är det med skådespelaren Anders
Ek också; han är en vågbrytare som spaltar all
opinion i belackare och beundrare men lämnar ingen
ljum. För egen del måste jag bekänna att jag
kapitulerar; det må medges att hans tekniska instrument
ej är så stort, det litar mest till ett suggestivt vibrato
i röstens dämpade lägen och till övergången mellan
pianissimo och fortissimo i aktion och diktion. Men
hur underbart spelar han ej på det instrument han
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
