Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Impressionisterna i Jeu de Paume
Den som i maj kom till Paris i förhoppning
att få se god teater blev besviken, ty nästan
alla de intressanta programmen hade lagts ner
eller följt med Barrault ut på kontinentturné.
Konstälskaren behövde däremot inte gå
hungrande i den franska huvudstaden, som
kulturellt sjuder av liv och som på en enda gata
varje månad bjuder på flera intressanta
utställningar än man kan se på ett helt år i
Stockholm. Bland separatutställningar vill jag bara
framhålla två märkliga skulpturutställningar,
den ena den hittills största över Maillol, den
andra över det excentriska spanska geniet
Gargallo. Den franska konsten i sin helhet
torde för närvarande (i synnerhet sedan också
museet för samtida konst vid Quai de New
York öppnats) vara bättre exponerad i Paris
än den någonsin tidigare varit det. Louvrens
franska skola från 1400-talet och fram till
Corot och Courbet är lysande utställd i Petit
Palais, vars många och stora salar möjliggjort
en spatiös och ljus hängning som kommer
verken att te sig som nya. Impressionisterna
och det moderna måleriets banbrytare har efter
evakueringen flyttat in i Jeu de Paume i
Tuilerieträdgården, en utställning som
antagligen blir tämligen permanent. Bollhuset ligger
förträffligt och i en impressionistisk miljö av
Seineglitter och grönska, men nedervåningens
ena sida är tyvärr dåligt belyst. Var och en
väljer väl eller har redan valt sin hjälte på
denna överväldigande utställning, otvivelaktigt
det största uppbådet av målerisk skönhet just
nu i världen. I fråga om antalet huvudverk är
Manet starkast representerad med "Frukosten
i det gröna", "Olympia", "Balkongen", "Lola
de Valence", "Le fifre", "La dame aux
even-tails" m. fi. Denna konst ter sig nu så klassisk
att det är ofattbart att den en gång gjorde
skandal. Degas är bäst företrädd i fråga om
sitt tidigare måleri, bl. a. med mästerliga små
porträtt och gruppbilder där den skarpa
observationen inte utesluter en överton av
lyrisk känsla. De så beundrade balettscenerna
gör då mindre intryck; man kan inte frigöra
sig från att de har ett drag av virtuos elegans
(som också än mera eklatant finns hos Manets
mondäna porträttprofiler). Sisley, Monet och
Pissarro är utsökt representerade med
landskap, men hur ljuvliga än många av dem är
så är det inte längre en konst som förmår
väcka mer än det estetiska välbefinnandet. Den
spelar rollen av ett pärlande
pianoackompanjemang till de stora djupa rösterna: Manet,
Renoir, Cézanne. Renoir med "Le Moulin de
la Galette" som centralt underverk, flankerad
av de solfläcksdallrande "Nu au soleil" och
"La balangoire", är vid sidan av Manet denna
utställnings triumfator. Gauguin kommer trots
utmärkt representation ohjälpligt till korta vid
sidan av Cézannes stora stilleben ur Pellerins
och Camondos samlingar. Som den siste bland
nydanarna stormar Henri Rousseau fram med
de väldiga dukarna "La charmeuse de
ser-pents" och "La Guerre".
Ännu för fyrtio år sedan var denna den sista
klassiska epoken i franskt måleri på officiellt
håll förhånad och motarbetad. När republikens
president på utställningen 1900 beredde sig att
gå in i impressionisternas sal hejdades han av
målaren Gerome med orden: "Gå inte in där,
det är den franska konstens skam." Att Louvren
ändå kommit att äga denna glänsande
kollektion har den till nittio procent att tacka
framsynta och generösa enskilda samlare för,
storborgare som Moreau-Nelaton, Caillebotte.
Camondo, Personnaz. Den som hyser en djup
misstro till staten som de sköna konsternas och
litteraturens vägledare och beskyddare och som
tror på vikten av att förutsättningarna för
ett upplyst mecenatskap bevaras kan peka på
denna utställning som ett det mest
eftertryckliga argument. Georg Svensson
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
