Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES OCH DETEKTIVROMANEN
tvingar oss att godta golvurets vittnesmål. Och
lika litet behöver vi tro någon av de
uppträdande personernas vittnesbörd, såvida inte
författaren själv går i god för denna persons
pålitlighet.
Låt oss till exempel anta att hovmästaren
vittnar att Jones kom hem klockan tio.
Hovmästarens husbonde uppger att han alltid har
funnit hovmästaren skrupulöst sanningsenlig.
Bör vi fördenskull tro hovmästaren?
Ingalunda, ty husbonden kan vara vilseledd, eller ha
vilselett hovmästaren, eller kan bekräfta
hovmästarens vittnesmål av privata skäl.
Men om författaren själv säger: "Man kunde
omöjligen betvivla att hovmästaren talade
sanning" —- då tror jag man måste utgå från att
hovmästaren är ett sanningsenligt vittne, ty
författaren har själv, i eget namn, påstått att
det var omöjligt att tvivla på hans uppgift.
Men kom ihåg att den som berättar
historien inte nödvändigt behöver vara författaren.
I "The Murder of Roger Ackroyd" berättas
historien av detektivens jidus Achates, eller,
för att använda den moderna termen, av hans
Watson. Om vi sluter från delen till det hela
lockas vi måhända att tro, att eftersom den
ursprunglige Watson var en bona fide-man, är
alla Watsöner bona fide i sin egenskap av
Wat-söner. Men detta är ett felaktigt resonemang,
ty moraliskt värde och Watsonfunktionen är
ingalunda oskiljaktiga. Den förste mannen
syndade till exempel och skyllde på sin hustru,
men det vore fel att dra den slutsatsen att alla
män skyller på sina hustrur när de syndar —
fastän de i själva verket ofta gör det. Det kan
finnas sällsynta män som fastän de har hustrur
ändå avhåller sig från att skylla på dem, men
likafullt är de män. Fastän den förste Watson
var oskyldig måste vi sålunda räkna med en
skyldig sådan som en eventualitet, och när det
i "Roger Ackroyd" visar sig att det är Watson
som är mördaren, har läsaren heller inte rätt
att vara förnärmad på författarinnan — hon
har bara gått i god för mannens egenskap av
Watson, inte för hans moraliska värde.
Detta för oss emellertid fram till en
granskning av karaktärerna. I fråga om dessa
sammanfaller Aristoteles’ åsikt i hög grad med
tjugonde seklets. Han säger att de måste vara
goda. Detta måste, förmodar jag, tas relativt,
måste betyda att inte ens de lägsta och tarv {+-+}
ligaste karaktärerna bör vara blott och bart
karikatyrer och odjur, som personerna i en
simpel fars, utan utrustade med något slags
mänsklig värdighet, så att vi kan ta dem på
allvar. De måste också vara lämpliga ■— en
kvinna får inte framställas som klok, säger
Aristoteles. Detta är en ömtålig punkt — skulle
han ha gillat Gladys Mitchells djävulskt kloka
mrs Bradley, eller inte? Vi får väl anta att
klokheten endast bör vara av det slag som
passar ihop med vederbörandes kön och
situation — det skulle inte passa att en lantlig
prästmans äldre, ogifta syster begick eller redde
ut ett mord med tillhjälp av en sinnrik och
komplicerad metod som endast långt komna
experter på kemi kan tänkas känna till, och
detsamma gäller de övriga personerna. För
det tredje måste karaktärerna vara i
överensstämmelse med originalen (rööfxotov). De
lärde tvistar om vad Aristoteles menar med
dessa ord. Somliga tror att det betyder "i
enlighet med traditionen" — att, efter äldre mönster,
boven ska kunna identifieras som bovaktig på
sina gröna ögon, sina mustascher och sitt sätt
att utropa "Ha!", och detektiven som detektiv
på sin excentricitet, sin pipa och sin
morgonrock. Men på den punkten instämmer jag inte,
utan tror att orden betyder vad vi i våra dagar
menar med realistiska, d. v. s. att karaktärerna
i tal och uppträdande i någon mån ska
påminna om de män och kvinnor vi ser omkring
oss. Aristoteles anlägger nämligen på annat
håll moderna, realistiska synpunkter, till
exempel när han säger att handlingen inte bör
handla om uppspårandet och bestraffningen av
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
