Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOROTHY SAYERS
en hopplöst ondskefull person som är
ondskefull i alla branscher på samma gång — som
förfalskare, mördare, tjuv, horkarl — som den
usle baronen i en gammaldags melodram —
utan som någonting mittemellan, som en
hygglig karl med ett dåligt inslag i sin karaktär,
vilket ju är det slags bov som de bästa moderna
författarna i genren föredrar. Ty ju mer boven
liknar en vanlig människa, desto större skräck
och medlidande känner vi inför hans brott och
desto större blir vår förvåning när han blir
upptäckt. Detsamma gäller de oskyldigt
misstänkta och polisen —- en viss likhet med
verkliga livet är på det hela taget önskvärd i fråga
om alla sådana personer. Det sista, viktigaste
och svåraste kravet är att karaktärerna måste
vara konsekventa från början till slut. Vi bör
visserligen bli överraskade när vi i slutet på
boken får reda på brottslingens identitet, men
vi bör inte känna anledning att tvivla. Snarare
bör vi kunna säga till oss själva: "Ja visst, nu
förstår jag att den här mannen ända från
början hade förutsättningar för att begå mord,
om jag bara hade varit nog klyftig att
uppfatta författarens fingervisningar."
Bovaktig-heten hos den skenbart välvillige fadern i
"The Copper Beeches" röjes till exempel genom
att han tar del i sin avkommas grymma
förtjusning över slakten på flugor, och karaktären
uppfattas följaktligen som konsekvent.
Inkonsekvens hos karaktärerna förstör handlingens
trovärdighet och utgör i själva verket ett brott
mot regeln om fair play, eftersom vi har rätt
att tro att en karaktär förblir samma
människa från historiens början till dess slut och
nemo repente fuit turpissimus.
Denna utläggning har redan blivit alltför
lång. Jag får lov att tänka på Aristoteles’ egen
varning: "Många diktare lyckas med intrigen,
men misslyckas med upplösningen." Detta är
pinsamt sant i fråga om detektivromaner, och
det har också en viss tillämpning på föredrag
och tal vid vilket tillfälle som helst. Faktum är
att allt vad Aristoteles säger om diktning och
komposition är bräddat av en fundamental
sanning, en inre riktighet, som gör att det
kan tillämpas på alla former av litterär
verksamhet, från de vardagligaste till de mest
upphöjda. Han hade, som man säger, greppet
om det väsentliga, och varje författare som
försöker göra detektivromanen till ett
konstnärligt alster är klok om han skriver det på
ett sådant sätt att Aristoteles kunde ha njutit
av det och gillat det.’
Ovanstående utgör den nyligen publicerade texten till ett föredrag, hållet i Oxford 1935.
Översättning av Sonja Bergvall.
4Ö8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
