Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvång och skönhet
BOKRECENSIONER
Ann Margret Dahlquist-Ljungberg:
Jungfrun i berget. Bonniers 1947.
4: 75.
Ann Margret Dahlquist-Ljungberg väckte
intresse redan med sina dikter i "Ny lyrik
1944". Formgivningen var osjälvständig,
kanske närmast gullbergsk, men innehållet röjde
avvikelse och egenart. I hennes nu
föreliggande debutsamling "Jungfrun i berget" är det
avvikelsen och egenarten som dominerar både
i form och innehåll, även om det är tydligt att
hon har haft stöd av framför allt Ekelöf och
Thoursie i sin utveckling mot nya, adekvatare
uttryckssätt.
"Jungfrun i berget" hör inte till de
lyrikböcker som är lätta att komma till rätta med.
Inte som om den skulle resa svårare motstånd
mot den första upplevelsen; den har poesi och
skönhet nog för att ens känsla ska kapitulera.
Men nycklarna till den analys av motiv och
symboler, som den estetiska helhetsupplevelsen
gärna kräver, lämnar den endast motsträvigt
ut. Jag har ett intryck av att man för att få
det rätta utbytet av den borde läsa den många
gånger och med långa mellanrum, så att både
temata, rytmer och stämningar hann sjunka
ner i ens drömliv och där ta gestalt och
uppenbara sitt sammanhang. Efter den hastiga
läsning, som jag för min del i detta fall är tvungen
att låta mig nöj as med, finns det alltför mycket
som man bara tycker sig skymta vid
horisonten. Den enhetlighet i upplevelse och
livssyn, som man hela tiden anar, framträder inte
alltid omedelbart som klar struktur i den
mängd av mångtydiga, drömfärgade,
undanglidande symboler, som Ann Margret
Dahlquist-Ljungberg arbetar med.
Och ändå. Med mjukare medel kan man inte
ge vision av en skräckens värld, av tvång och
skönhet under ångestens stjärna. Det finns hos
Ann Margret Dahlquist-Ljungberg en meta-
fysisk undran som hos den unge Lagerkvist,
men avlägsnare, hopplösare. Hennes gudssökan
blir bara övertonen i en livssökan med ett
starkt inslag av uppgivelse inför verklighetens
gåtfulla grymhet. Man kan se det i den
dramatiserade diktcykel, "Jungfrun med
blomsterkransen", som avslutar samlingen. Det urgamla
tema undergång—uppståndelse, som den
bygger på, tränger sig visserligen fram i kvinnans
smärta över de döda barnen och i de ängsliga
frågor som denna smärta ställer till naturen,
till höstlöv, fjärilar, daggmaskar och
skalbaggar. Men det är smärtan, naken och fylld av
skrik, som är det väsentliga, inte den tröst som
det vegetativa livet kan bjuda med sina falska
analogier; och till slut vandrar modern vidare,
förändrad av sitt sökande. Scenen skiftar,
kvinnan blir drottningen som söker ett kärlekens
du som kan ge henne identitet och namn. Men
kärleken viker undan, är fjärmast, när den är
som närmast, blir till sagans prins Hatt under
jorden, som alltid gömmer sitt ansikte. På
stationen Fjärran finns allting för avstigande
passagerare, men ingen får stiga av.
Drottningens längtan att bli sig själv stöter mot
samma Kafkamur:
Jag är — och är icke.
Ty jag är ju blott genom dig.
Å, hur ska jag finna mig själv
när du beständigt viker undan:
som en pärla skimrande genom vattnet
ville jag fiska mig själv.
Men då var där intet vatten,
ingen pärla
bara en grå sten —
Prinsen svarar: "— tills du slutar söka blott
dig själv." Drottningen frågar om någon kan
göra det och får nej till svar. I en slutreplik,
färgad av Gerontions trötthet, fumlar hon med
åldrade händer vid problemen på nytt, fast de
nu är henne likgiltiga. Hon frågar inte längre
efter meningen, minns bara "solglimtarnas
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
