Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sekunder". Hon har glömt om hon fann det
barn som hon sökande irrade efter och tror
nog det fanns skäl för den fordom älskade att
gömma sitt ansikte. Kanske just det ledde fram
till skönhetsupplevelsen. Hon slutar, frågande,
med samma ord som utan frågetecken inleder
samlingens första dikt:
Ser du öppnade berget, droppstensgrottor
och det bläa skenet av ädelsten,
kalla stenar, som genomskinlig is under månan.
"Jungfrun med blomsterkransen" kan rent
konstnärligt sett inte mäta sig med samlingen
i övrigt. Författarinnan har också tyckt sig i en
not behöva särskilt ånge, varför hon har tagit
med så många dikter som bryter hennes
nuvarande stil. Men grundmotiven är desamma,
och man följer dem lättare i hennes övriga
dikter om man först tar del av dem i mera
enkel exemplifiering. Även förskjutningen av
tyngdpunkten i en dikt kan ofta vara av exakt
samma karaktär. I en diktcykel som
"Fiskbrev", med sitt skimmer av myt och närvaro,
i sin blandning av lek och smärta en av
samlingens yppersta, har den religiösa undran fått
komma till tals, men på oändlig distans:
Maneter och sjöstjärnor sände du som brev;
du har tålamod tills jag läst och tytt dem
men har jag? O våg på våg ur ditt rike
följer och sköljer, sliter snart loss mig från klippan.
Hade jag bara lite tång, nej tid, timmar, år
menar jag, skulle jag inte då hylla dig nog, Herre
Fisk?
Det bärande elementet i dikten är emellertid
inte här heller själva frågan till en makt
bortom vår tillvaro utan det långt allvarligare
spörsmålet om livets och människans väsen,
framställt i kusligt träffsäker symbolik med
alla kalla misstankar det ger anledning till:
Kräftan lurar under sina stenar.
Kloar sitt byte, backar in i bo,
ser skuggorna flyta förbi därutanför.
När tiden är inne ömsar hon sitt skal,
lämnar det gamla, långsamt kravlande bakåt.
Och kräftans kräftgång — detta ser de svarta
blinklösa ögonkornen kallt förnöjt
—-är smyckad med minnen från förvandlingar:
tomma höljen, ursugna bräckta klor
ännu i icke-ägandet trubbigt pilspetsvassa,
ännu i vilandet kretsande runt sin makt.
Långsamt kravlande bakåt skrider hon framåt.
Långsamt seende framåt ser hon bort.
Långsamt från förvandling till förvandling:
samma bleka slapphet i sin grotta,
samma köld. Långsamt till samma köld.
Detta såg jag Herre Fisk en morgon.
Jag var skuggan som skymtade utanför,
som en skräckstund trodde sig se sig själv.
Förvandlingen som till ingenting leder, bara
blir en förvandling från köld till köld, är ett
typiskt tema. Men vanligare är motsättningen
fångenskap—flykt: trädens flyktdrömmar som
fångar i Kopparskogen, där larverna gnager
av dem till spretande skelett; klippan som
drömmer sin stendröm vid det evigt rörliga
havet; källan som slår med vingslag som en
bunden fågel ut mot öppen rymd och
framför allt de bergtagnas fångenskap och längtan
i detta berg, som tycks ha så skiftande
innebörd, från minne och barndomstrygghet till
ensamhet, öde och den tidlösa tillvaro som
omsluter både de döda och de levande som är
på väg att dö.
Upplevelsen av tvång och skräck är den
mörka bakgrunden till Ann Margret
Dahlquist-Ljungbergs poesi. Detta är ju i och för sig inte
sällsynt i dikt av i dag. Men den fina
konstnärliga balans med vilken hon har återgett
spänningen mellan bergets skugga och
solglimtarnas sekunder är sällsynt. Den onda
möjligheten att friheten och skönheten bara är en
dröm eller en tillfällighet —• vem vet om
natten öppnar berget på nytt? — tycks bara
skärpa den sensibilitet och intensitet, med
vilken hon följer jungfruns vandring på
mångatan mot stranden och sjövinden,
pilgrimsfalkens oåtkomliga flykt och barnens lek i
berget eller mellan klippblock och vatten.
I dikter som "Dungen" och "Spjut" har själva
ljusupplevelsen en nästan våldsam sensualitet.
Ann Margret Dahlquist-Ljungberg hör till
dem som flyr utan att vara till freds med
flykten: "o väck mig ur min föreställning om
mig". Hennes landskap är ett landskap av
dröm och minne, som hennes säkra
grafiker-hand smyckar med nära nog vällustigt exakta
detaljer. Men genom detta drömlandskap drar
ett rop efter verklighet, en verklighet som inte
bara drömmen gör uthärdlig. Där skönheten
fördjupas blir den, här som alltid, ett moraliskt
krav, en längtan efter livssanning. I dikten
"Morgonbad" låter författarinnan de båda
världar, som med sådan fiendskap möts i
hennes livskänsla, utan motsättning glida över
i varann:
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
