Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Tyst bor jag i landet bakom regnbågshinnan,
under de slutna ögonen väntar den sekund
då ögonen öppnas, världarna glider över i varann —
snabbt, snabbt: å, översköljande stund
som lyfter mig på en våg
utan att sjunka tillbaka.
Man vill gärna tro att den syntes som här
skymtar ska hindra henne från att flytta så
långt in i ensamhetens land bakom
regnbågshinnan att hon glömmer den människornas
gemensamma värld där vår lycka och tragik
dock ytterst har rot och fäste. Hon har i ganska
ovanlig grad både bildens och sångens gåva.
Karl Vennberg
Av olika art
Åke Gustafsson : Ännu lever Paracelsus.
Bonniers 1947. 4: 75.
Lars Gustav Hellström: I stället för
självporträtt. Bonniers 1947. 4: 25.
Åke Leander: Dikter om stunden. Norstedts
1947. 4:75.
Åke Gustafsson sänder med "Ännu lever
Paracelsus" ut sin tredje diktsamling. Liksom
i de tidigare är han en poet på väg utan att
läsaren eller — verkar det — han själv riktigt
vet vart. Att han har handlag för vers är
tydligt, men man känner sig föga uppbyggd av
exempelvis Frödingsreminiscenserna i "Jag hör
det susa" eller Karlfeldtsefterklangen i
"Själarnas möte". Generellt kan man säga att Åke
Gustafsson är bäst, ibland till och med bra.
när han med ett slags infernalisk saklighet
utnyttjar sin naturvetenskapliga träning som i
"Medelsvensson går till Gud":
Grammofonupptagningen slutade plötsligt.
Medan han glider ut ur hjärnan
känner han varken smärta eller rädsla.
Varje nervcell har slutat att spela.
Hans jag lösgöres sakta från hjärnan.
Nu glider han ut ur vecken i hjärnan.
Han ser ingenting mera:
synnerven glider ej längre
med budskap från ögonens hinnor.
Han hör ingenting mera:
örontrattama upphörde plötsligt fungera.
Långsamt glider han ut ur storhjärnans
malande molande skivor.
Ut där ingenting finns, ut i ett land
utan stormar och dån, ut i ett intet.
504
Nu kan hans hjärna tas fram: obduceras,
läggas i sprit på en burk,
eller också bli aska och rök
i krematoriets väldiga stekugn.
Liknande förtjänster har stora partier av
den diktcykel som har gett samlingen namn.
Den fragmentariska bild av ett fantastiskt och
äventyrligt liv som han låter den döende
Paracelsus ge oss, har så många intressanta och
intensiva drag att man livligt beklagar, att
författaren inte har arbetat vidare med uppslaget
utan i stort sett föredrar att ströva omkring
som blomsterplockare utan större urskillning
på den poetiska allmänningen. Åke Gustafsson
skulle kanske kunna bli en sorts ny Ebbe
Linde; mångsidigheten, humorn och
respektlösheten har han. Men den lyriska
självdisciplinen saknas.
Lars Gustav Hellström, som debuterar
med "I stället för självporträtt", glider med
en viss grace och en viss känslighet in i olika
stilar och stämningar. Ibland kan han
påminna om Bo Bergman; ibland är han närmast
en modernist med Ferlinaccent. Han har känsla
för det ofullbordade, för spår som leder ut
i ovisshet, men visar kanske väl stor lust att
för egen del stanna kvar vid utgångspunkten.
Hans böjelse för jargong, hans svaghet för den
lättvunna effekten förstärker intrycket av att
han på något sätt står alltför mycket utanför
vad han själv skriver, är flanör även i sin egen
värld. Visst kan han rulla små ironiska piller,
som känns hälsosamt beska vid intagandet, men
redan eftersmaken kommer en att tvivla på
dem, och verkningarna är minimala.
Betraktad som en poesins apotekselev kan
nog Hellström i alla fall anses ha de första
läroåren bakom sig. Bara man kan lita på att
den lite bekväma, lite bleka självironin inte
får stelna till attityd, må den få gälla för vad
den kan i sin smålustighet:
Ett rutinansikte, ett järnvägsspår
— jag såg dem varje dag —
Och plötsligt fick spåret mening
och ansiktet mina drag.
En silverslinga in i Möjligheten
— fast jag steg av i Hagalund
och tog ett snapshot av självrannsakans
och genomskådandets bittra stund.
Det skulle trots allt nog inte skada att följa
med åtminstone till Upplands Väsby nästa
gång.
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
