Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erland Josephson: Bedrövad artist. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
vidsydd röck mot kylan och mot åldern, fäster
all kraft och all sin fantasi vid själva stegen,
från höftens svängning ned till klackens
först-i-golvet. Den tiden är förbi då hon förledd
av tidningar och missromaner sökte sin hjälp
i hörselminnen av publikens jubel eller
begravde ansiktet i blombuketter och dolde sina
ängselryckningar vid munnen. Den tiden är
förbi, och hon bär allt hon vet i ansikte och
ögon, och händerna, som söksamt famlar med
knappar, band och häktor, svär underligt mot
plymernas triumfrop. På Konstantin, som först
av alla rusar stegen över scenen, väntar både
kvinnoflykt och spritflykt, kvinnor av lust och
sprit av prestationsbegär, hur ängsligt räknar
han ej varje centiliter för att med siffror senare
för var och en bevisa att han är den han ville
vara när han en gång satt intill den Store, som
var alkoholiserad. Men han kan aldrig glömma
sig, han räknar tyst i huvet sina pengar och
väger skräddarräkningar och mat och hyra
mot verklighet till döds.
Ja, de har alla gått, och han har stått där
i sitt hörn och sagt god natt och gungat i
efterdyningar av Shakespeares vers. Ja, det får
tjäna som hans livbåt denna afton, att hänga
tankarna i rytmens broar över djupen. Nu är
han nästan ensam, han kan ännu höra någon
gå och släcka spegellamporna i logen,
scenmästarns hörselskugga når väl också den hans
öra. Han lämnar nu försiktigt liksom på försök
teaterns vägg med ryggen, han stiger stilla,
nästan flyter fram mot rampen, vill kanske
riktigt känna golvets milda sluttning på den
tomma scenen. Han sneglar uppåt, ängslas
plötsligt för takets tyngd och alla världar under
det på rår och linor, och nu, det faller över
honom, allt faller, golvets lutning blir en brant
som kastar honom hejdlöst framåt mot det
svarta gapet, publikens rum, och rasslet från
den tunga järnridån, som lik en bila far upp
och ner i ständigt ökad fart, blandas på
sällsamt vis med skratt ner från salongen, kanske
ett eko från hundra dumma komediers dumma
publikum. Nu känner han förakt för alla som
har lyssnat här och allting faller, brungråa
boningsrum och solbelysta ängar är kring och
över honom, och där är människor, ja, det är
krigare och helgon, mördare och änkor,
fattiglappar, prinsar, o han är dömd av allas hån
och allas tyngd och denna fjädertunga värld
och blylätta kulisser och inre sanningar och
yttre bilder och likhetstecken mellan mask och
människa. Allt faller över honom där han
ligger sträckt mot golvet och söker hålla fast
sig i en sladd till en prosceniestrålkastare, och
se då börjar alla ljusen spela, strålkastare i alla
världens vassa färger gör hans ögon blinda,
men än i denna vita blindhet ser han peruker
med runda huvuden av trä inunder begravas
under bjälkarna från taket. Allt faller över
honom i våg på våg tills hjärna, rygg och
händer inte orkar mer och det blir stilla i den
värld som krossats.
Då rör honom en hand, han liksom vaknar
till och finner allt på plats igen, det som var
sanning nyss är inget annat än en mardröm
nu, nånting som drog förbi men lämnade en
hemlig visshet kvar nånstans i själen.
Scenmästarn står och tittar nyfiket på honom, eller
kanske är nyfiket ej rätta ordet, uttrycket
i hans ljusa ögon är så svårtytt. Skall du bli
kvar här hela natten? frågar han och ler i
skägget, och den som ännu ligger kvar på
golvet svara då att ja. Och kan du släcka
arbetsljuset och annat när du går? Jo då, det
kan han. Då så, god natt. God natt.
Och han blir då fullkomligt ensam. Först
lyssnar han till ensamhetens alla ljud här
i teatern. Han känner som förvåning att den
är så tom på röster, eller kanske bättre: ekon
efter röster. Ja, det är bara knäppningar som
i ett gammalt hyreshus, så tomt och utan
innehåll när man tar bort sin fantasi och endast
lyssnar med örat. Sen reser han sig sakta,
prövande, och vankar så på golvet, av och an,
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
