Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erland Josephson: Bedrövad artist. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEDRÖVAD ARTIST
liksom han väntade, och kanske är det också
det han gör. Men rörelsen blir snabbare, nu
springer han, ja nästan kastar sig från vägg
till vägg, han flämtar, vill för sig själv bevisa
hur liten, hur oändligt liten denna yta är, som
dock skall rymma allt. Det skulle bli ett hån,
en förolämpning mot hans yrke, men det blir
bara nya tecken på dess sällsamhet och
storhet, o denna spegel, detta allt i intet. Och ändå
bittrare blir då hans nederlag, eller hans halva
nederlag, detta att aldrig riktigt lyckas med
förvandlingen, förintelsen, förnyelsen.
Då får han dyka ner i svala minnesbilder
för att bygga över dessa ögonblick av farlig
självrannsakan. Han hämtar ut en länstol
ifrån möbelrummet, ställer den mitt på scenen,
springer till belysningsbåset, dämpar ljuset,
och nu är allting färdigt för hans drömmerier.
Han slår sig ner i stolen, lutar sig behagfullt
bakåt, sluter ögonen till hälften, han kastar
liksom halvt i dröm en blick ut mot det svarta
mörker där parketten väntar, men det är blott
ett ögonblick han tror att någon sitter där, att
han är iakttagen. Ingen skall störa honom nu
och ingenting, det börjar stilla vagga inom
honom, den rytm som hela tiden burit honom
för honom sakta fram mot något underbart,
en lösning, en berättelse i bilder. Nyss eller
nu och snart, allt blandas samman, ekon av
vindar svalkar eller bränner honom, han flyter,
anar, vet, o denna rörelse och dessa floder, det
strömmar, sjunger inom honom, eller han vilar
ensam seende och lyssnande, så passiv och så
levande, så aktiv och så levande, så svag och
stark, så klar och så förvirrad.
Han drömmer:
Nu var det kanske sommar, faderns hand
som grep hans egen var så torr och het. Det
måste vara längesen, långt innan fallet ifrån
hästen gjorde officeren till en död i livet, en
stor och kraftig kropp som leddes kring bland
alla pulsar, ett par tomma ögon som såg och
inte såg, tills också kroppen dödades en som-
mardag, ställd ensam i trafiken mitt på gatan,
man kan ju tänka sig förvirringen,
signalhornen som tjöt och människor som skrek och
fönster som slogs upp och ropen på polis
och ambulans, och där på trottoaren modern,
hustrun, som hade släppt hans handled, lämnat
honom åt hans ödes slutpunkt, kanske med
vilja, kanske utan, sannolikt både med och
utan vilja. Man kan ju tänka sig hur där på
trottoaren hon vänt sig om, lyft handen till
en avskedsvinkning eller skräck- och skrikgest,
och man kan se den ljusa sommarklänningen
som fladdrade i vinden kring den ännu nästan
unga kroppen. Och där en bit ifrån syns den
förtvivlade bilisten, han gråter hejdlöst, benen
vill ej bära honom, den fasansfulla synen
skär honom vasst, och skulden far som knivar
genom varje nerv i kroppen trots att han inte
kunde hjälpa, ja, alla säger att han inte kunde
hjälpa, de lindar armar kring hans axlar, rör
vid honom, stöder, för undan bilen, borstar
så meningslöst och tafatt damm från mössan
som han slängt ifrån sig, men ingen kan ju
hjälpa honom riktigt, han vet ju redan att han
inte kunde hjälpa, att ingen kunde klarat det
och handlat annorlunda, men ingenting av detta
hjälper honom. Och slutligen kan man ju tänka
sig hur allt dör ut, den sista samtalsgruppen
där på gatan löses upp, bekymrade poliser
föser livet framåt, fram mot den sista
kommentaren som fälls av frun i fruktaffärn omkring
en månad senare.
Nu var det kanske sommar. Allting brann
av hetta, och näthinnan var full av vita fläckar
som gjorde ont. Gruset på gårdsplanen låg
torrt och grått av dammet, flaggstången petade
i solen och träden sträckte sig mot vattnet,
trodde han. Och mitt i värmen flög han kring
och dansade i en förvirrad leklust, och där på
trappan mot det röda huset såg han sin moder
stå och le beskyddande och undersam, han
dansade mot leendet, han sökte det, ja, han
slog ut med armarna och blev en jätte för att
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
