Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Fader Leverkühn. Översatt av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FADER LEVERKüHN
verk, därom var man förr i världen övertygad
— en, om j ag får säga det, aktningsvärd
övertygelse. Jag skulle gärna vilja veta hur man
på sin tid betraktade mannen från Wittenberg,
han som, enligt vad vi hörde av Jonathan, för
ett hundratal år sedan först experimenterade
med den synliga musiken, som vi stundom fick
stifta bekantskap med. Bland de få fysikaliska
apparater som Adrians far ägde var en rund
glasskiva, vilande på en tapp i centrum men
i övrigt svävande fritt. Det var på denna
underverket försiggick. Skivan var beströdd med fin
sand, och när man strök kanten uppifrån och
ner med en gammal cellostråke råkade den
i svängning, varvid sanden kom i rörelse och
ordnades till förvånansvärt noggranna och
omväxlande figurer och arabesker. Denna
synakustik, vari klarhet och hemlighetsfullhet,
lagbundenhet och underverk på ett lockande sätt
kombinerades, tyckte vi gossar mycket om;
men det var även och inte minst för att göra
experimentatorn en glädje som vi ofta bad
honom visa oss den.
Ett liknande behag beredde honom
isblommorna, och på vintern, när de kristalliska
utfällningarna täckte de lantligt små fönsterrutorna
i Buchels hus, kunde han stå halvtimmeslånga
stunder och studera deras struktur med blotta
ögat eller med förstoringsglaset. Jag skulle
kunna säga att allt hade varit i sin ordning
och man kunde ha övergått till dagordningen,
om fenomenen på ett tillbörligt sätt hade hållit
sig inom ramen för det symmetriskt-figurliga,
strängt matematiska och regelbundna. Men att
de med en viss gycklande oförsynthet härmade
det växtartade och i de underbaraste
ormbunks-mönster trollade fram bägare och stjärnor av
blommor och gräs, att de med sina isiga
resurser fuskade i det organiska, det var något
som Jonathan inte kunde smälta och som
ständigt föranledde honom att halvt ogillande, men
även halvt beundrande skaka på huvudet.
Utgjorde dessa fantasmagorier en förebild till
eller en härmning av det vegetativa? undrade
han. Ingendera delen, svarade han själv: de
utgjorde parallellföreteelser. Den skapande,
drömska naturen drömde på båda hållen
detsamma, och om det var tal om
efterhärm-ning, så var den säkerligen ömsesidig. Skulle
man uppställa markens barn i inskränkt
bemärkelse som mönster, därför att de ägde
organisk djup verklighet, och isblommorna endast
som sken? Deras sken var dock följden av ett
partiklarnas samspel, som icke var mindre än
motsvarande hos växterna. Om jag förstod vår
värd rätt, var det som sysselsatte honom
enheten av den levande och den så kallade
livlösa naturen, tanken att vi gjorde den senare
orätt om vi drog alltför skarpa gränser mellan
de båda områdena, med hänsyn till att gränsen
i själva verket är porös och det egentligen inte
existerar någon elementär funktion som är
förbehållen det levande väsendet och som inte
biologin även kan studera på en livlös modell.
På vilket förbryllande sätt rikena spökade
på varandras områden fick vi lära av "den
ätande droppen", som mer än en gång fick sin
måltid framsatt av fader Leverkühn inför våra
ögon. En droppe, vad den nu kan bestå av,
paraffin, eterisk olja — i detta fall tror jag att
det var kloroform, fastän jag inte minns det
med bestämdhet — är ju inget djur, inte ens
av primitivaste slag, inte ens en amöba, man
förutsätter inte att den känner begär att gripa
efter näring, behålla det smältbara och
avvisa det osmältbara. Men just detta gjorde vår
droppe. Den vilade isolerad i ett glas vatten
där Jonathan hade placerat den, förmodligen
med en fin spruta. Och nu gjorde han följande.
Han tog med en pincett en smal, med shellack
bestruken glasstav, egentligen bara en tråd av
glas, och förde den intill droppen. Mer gjorde
han inte, det övriga gjorde droppen. Den
åstadkom på sin yta en liten upphöjning, genom
vilken den tog till sig tråden i dess fulla längd.
Därvid tänjde den själv ut sig till päronform
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
