Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Nils von Hofsten: Människan inför biologins fakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först till människan som en produkt av den
organiska utvecklingen. Detta betyder icke att
hon är en slutprodukt. Ett stillastående är för
hennes del, liksom för de flesta organismer,
i längden otänkbart. Framåt eller bakåt, ej till
ett passerat stadium men till något som är
sämre än det nuvarande. Det sistnämnda är
inte uteslutet; det är tänkbart att åtminstone
en del betydelsefulla försämringar komma att
ske, ja, att människan kommer att utdö utan
att ha lämnat efter sig något bättre, som det
har hänt med många andra djurarter.
Ingenting tyder dock, trots de faror de alltmera
fullkomnade förstörelsemedlen innebära, på att
människan håller på att dö ut. Hennes forntid
är i själva verket mycket kort, och vi ha
säkerligen skäl att på lång sikt hoppas på en
framåtgående utveckling. Jag skall inte fantisera
häröver, bara säga att det icke finnes något skäl
varför ej den psykiska utveckling som har ägt
rum efter det förmänskliga stadiet för några
hundratusen år sedan skulle kunna fortsätta.
En utveckling till en djupgående förändrad
varelse måste dock, om den kommer att ske,
kräva hundratusentals år.
Det kan också betonas att människan, hur
naturbunden hon än är, hur omöjligt det än
är för henne att överskrida de gränser hennes
arvsanlag sätta, dock genom sin utveckling till
en om sig själv och den värld i vilken hon
lever medveten varelse har fått möjligheter att
med en frihet, som saknas hos andra
organismer, själv gestalta både sitt eget liv och det
samhälle hon har byggt upp. Hon har
härigenom möjligheter till ett slags utveckling, som
är oberoende av den genetiska, på ärftliga
förändringar grundade utvecklingen.
Man kan tycka att hon hittills har
utnyttjat dessa möjligheter ganska dåligt eller
åtminstone ensidigt. De materiella och tekniska
förbättringarna äro ju oerhörda, och
människornas livsvillkor ha på det hela taget
förbättrats utomordentligt starkt, men relationerna
mellan delsamhällena, mellan folken, äro
sådana att katastrofer av tillförne oanade mått
ha kunnat ske och ännu anses tänkbara. Även
i detta sammanhang bör man dock betänka att
människans förflutna är mycket kort. Om vi
inte närsynt mäta med århundraden utan räkna
i årtiotusenden eller mera, har hon just börjat
sin sociala utveckling. Det är därför möjligt
att fortsättningen blir bättre än början och att
hon efter misslyckade försök, som ur biologisk
synpunkt äro naturliga eller nödvändiga,
kommer att finna en mera harmonisk form för
samlevnad. Om man är optimist, kan man
hoppas att det skall ske mer eller mindre snart
och snabbt.
Men, säger kanske en och annan, åtminstone
vad som kan komma att ske om tiotusentals
eller hundratusentals år har ett ganska
opersonligt intresse för oss. Vi tänka på det inte på
samma sätt men nästan på samma sätt som på
att jorden en gång kommer att gå under. Och
vad som är svårast att finna sig i är
tillfälligheternas betydelse icke blott för utvecklingen
utan för varje individs uppkomst. Låt oss då
till sist åter ta upp detta faktum, slumpens
andel i varje människas tillblivelse och i hennes
personlighets egenart. Även detta faktum, som
tyckes ge människans stolthet den sista knäcken,
kan ses från en annan sida. Varje människa
är en ny kombination av arvsanlag, kroppsligt
och psykiskt något nytt som aldrig har funnits
förut och aldrig kommer att upprepas. Varje
mänsklig personlighet är en egen värld, en
kosmos, som vi, fastän den är nästan ingenting
i ett oändligt skeende, ha frihet att betrakta
som ur vår synpunkt större än ett helt
universum utan mänskligt liv. Så utmynnar, hur
paradoxalt det än kan förefalla, den biologiska,
strängt naturvetenskapliga synen på människan
i en tro på personligheten som det
högsta i en tillvaro, om vars innersta väsen
vi icke känna mer än att det är otillgängligt
för allt vetande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
