Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT PENN WARREN
kärleken är det ögonblicket jämte individen
som betyder något. Kärlekshistorierna har
aldrig något förflutet, aldrig någon
fortsättning; de älskande är alltid isolerade, de rör
sig inte i ett vanligt mänskligt samhälle inom
ramen för olika förpliktelser. Föreställningen
om en kult — en hemlig kult omfattad av dem
som har invigts i nadas hemlighet —
återkommer ständigt. I "Farväl till vapnen"
exempelvis står Catherine och Frederick fullt
medvetet tillsammans mot världen, en såväl
bokstavligt som figurligt främmande värld. Det
egendomliga förhållandet mellan Frederick och
prästen får en ny innebörd, om man ser det
i belysning av den hemliga kulten. Prästen är
en präst för den gudomliga kärleken, det ämne
som han och Frederick diskuterar på
sjukhuset, och Frederick själv är ett slags präst,
en av de invigda i den profana kärlekens kult.
Samma mönster: två personer mot världen
jämte en förståendefull förtrogen och tolk,
uppträder i "Klockan klämtar för dig", där
Pilar, zigenarkvinnan som förstår "kärleken",
motsvarar prästen i "Farväl till vapnen".
De invigda i kärlekens kult är de som är
medvetna om nada, men deras strävan som
medlemmar i kulten är att finna en mening som
kan sättas i stället för nada. Med andra ord:
de försöker ge kärleksförhållandet en religiös
innebörd i den mån det kan ge mening åt livet.
Detta ämne är ingenting nytt som Hemingway
har kommit med. Det är ett av de litterära
motiven på 1800-talet — och har för resten en
mycket längre historia. Men under förra
århundradet finner man många exempel därpå. Vi kan
välja ett, "Dover Beach" av Matthew Arnold.
I en värld där den religiösa tron har försvunnit
återstår för de älskande endast att vända sig
till varandra för att finna livets mening:
Ah, love, let us be true
To one another! for the world, which seems
To lie before us like a land of dreams,
So various, so beautiful, so new,
Hath really neither joy, nor love, nor light,
Nor certitude, nor peace, nor help for pain;
And we are here as ön a darkling plain
Swept with confused alarms of struggle and flight,
Where ignorant armies clash by night.
Om kulten av kärleken uppstår ur kulten av
sinnesintrycken och uttrycker sig på dess språk
är den en utvidgning av den sida hos det
typiskt hemingwayska våldet som innebär ett
försjunkande i naturen, men i den mån den
innefattar en disciplin och ett sökande efter
en "tro" leder den över till en annan aspekt
av det typiska våldet.
Om våldet alltså ur den förra synpunkten
utgör ett försjunkande i naturen, utgör det ur
den senare synpunkten ett besegrande av
naturen och av nada i människan. Denna seger
beror inte på våldet såsom sådant, utan på att
våldet framträder i form av en lära, en stil,
en kodex. Som vi redan har sett är det under
en självpålagd disciplin som hjältarna gör ett
modigt, låt vara begränsat försök att komma
till rätta med världens motsägelser: de
försöker få en smula form på sin oroande tillvaro,
tjurfäktarens eller sportsmannens teknik,
soldatens disciplin, älskarens trohet eller till och
med gangsterns moralkodex, som faktiskt
existerar om också brutal och skenbart
motverkande all mänsklighet.
Disciplinen, formen, har aldrig riktigt
förmått bemästra världen, men trohet till
densamma ingår i nederlagets tapperhet. Genom
en sådan trohet lyckas hjälten hålla en liten
plats "snygg" och "upplyst" och återvinna eller
ett sista ögonblick uppnå sin värdighet. Det
borde, som den gamle spanske kyparen
reflekterar, finnas en "snygg, upplyst lokal", där
man i den sena timmen kunde upprätthålla sin
värdighet.
Vi har tidigare framhållit att den typiska
figuren hos Hemingway är hård och skenbart
okänslig. Men endast skenbart, ty troheten mot
kodexen, mot disciplinen, kan tyda på en käns-
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
