Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMINGWAY
lighet som kommer figurerna att i vissa
ögonblick upptäcka sin verkliga situation. Under
vissa tider, särskilt under påfrestande sådana,
är det den hårda, den disciplinerade mannen
i den hemingwayska världen som verkligen
fattar det gripande eller det tragiska. Den
individuella hårdheten (som kan betraktas som
den privata disciplin världen kräver) kan
befinnas stå i strid med människans naturliga
reaktion, men Hemingways hjälte kan inte
underkasta sig den naturliga reaktionen, den
spontana mänskliga reaktionen, trots att han
är medveten om den, därför att han vet att
enda sättet att försvara definitionen på sig
själv, på "äran" eller "värdigheten" är att
hålla fast vid disciplinen, kodexen. När
exempelvis medlidandet uppträder i den
hemingwayska världen är det inte i maximal utan
i minimal manifestation.
I fråga om stil och teknik tar sig detta
uttryck i en benägenhet att hålla skildringen
i underkant. Denna "understatement", som
beror på kontrasten mellan känsligheten och
den påtvungna disciplinen, lägger man märke
till överallt. Den fångades en gång på ett
ypperligt sätt i en teckning i New Yorker. Man såg
där en senig, muskulös underarm och en
hår-bevuxen hand som kramade en ros i en knuten
näve. Underskriften lydde: "Ernest
Hemingways själ." Liksom det finns en segermarginal
i de hemingwayska figurernas nederlag, så
finns det en liten känslighetsmarginal i deras
brutala och skenbart okänsliga värld. Härpå
beror det paradoxala faktum — avgörande
för den genomträngande ironin i Hemingways
arbete — att deras karakteristiska värdefulla
drag representeras av de minst lovande
personerna och händelserna —- de poetiska och
vemodiga smådragen i "The Pursuit Race",
"Henrys lunchbar", "My Old Man", "Ett
snyggt ställe med god belysning" och
"Obesegrad". Ett utmärkt exempel erbjuder
sistnämnda novell. När den gamle besegrade tjur-
fäktaren ligger döende på operationsbordet
vill pikadoren Zurito klippa av hans hårfläta,
tecknet på hans yrke. Men då reser sig den
sårade, trots sina plågor, och säger:
— Så får du inte göra.
Zurito svarar:
— Jag bara skojade.
Zurito upptäcker att den gamle tjurfäktaren
på sätt och vis är obesegrad och förtjänar att
få dö med sin coleta.
Att det poetiska, det patetiska, det tragiska
placeras hos föga lovande personer eller
handlingar är inte något som Hemingway är ensam
om. Det har vi konstaterat många gånger i vår
litteratur sedan romantikens dagar.
Känsligheten undertrycks och verket förlänas en
anti-romantisk yta; det är kontrasten som ska göra
verkan. Den impuls som förde Hemingway till
de enkla figurerna är densamma som förmådde
Wordsworth att träffa samma val. Wordsworth
ansåg att hans okonstlade bönders reaktioner
var ärligare än bildade personers och
därför mer poetiska. Wordsworths bonde
motsvaras hos Hemingway av tjurfäktaren,
soldaten, revolutionären, sportsmannen, gangstern;
Wordsworths barn av sådana unga män som
Nick, som just står i begrepp att träda ut
i världen. Det finns naturligtvis olikheter
mellan Wordsworths och Hemingways synpunkter,
men skillnaden i fråga om
känslighetsmarginalen är inte stor.
Jag har ovan berört en viss likhet mellan
Wordsworth och Hemingway i fråga om
romantisk antiintellektualism. Men hos Hemingway
är denna betydligt djupare och radikalare än
hos Wordsworth. För att konstatera skillnaden
behöver vi bara ställa Wordsworths företal till
"Lyrical Ballads" mot ett antal ställen hos
Hemingway. 1700-talets intellektualism har
helt enkelt lagt ett skal av stereotypt språk
över hela världen och en slöja av snobbism
över hela området för människans
erfarenheter. Det är Wordsworths anklagelse. Men
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
