Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMINGWAY
den gödslar inte jorden, och den förtär sådant sora
den inte producerar. Ett land skapades för att vara
sådant som vi fann det. Det är vi som är inkräktarna,
och när vi dör, så kanske vi har förstört det, men det
finns där fortfarande, och vi vet inte vilka
förändringar som nästa gång inträffar. Antagligen blir slutet
detsamma som i Mongoliet.
Jag skulle vilja återvända till Afrika, men inte
för att försörja mig där... Men jag skulle vilja
komma tillbaka till en plats där livet behagade mig
för att få leva helt och fullt och inte bara vegetera.
Vårt folk for till Amerika, därför att det var det
riktiga landet för dem. Det har varit ett bra land, och
vi har ställt till en faslig villervalla där, och nu skulle
jag vilja fara någon annanstans, vilket vi alltid har
haft rätt att göra och alltid har gjort. Man kan alltid
återvända. Andra kan bege sig till Amerika — sådana
som inte vet att de kommer för sent. Vårt folk har
sett Amerika när det var som bäst och slagits för det
när det var värt att slåss för. Nu skulle jag vilja fara
någon annanstans.
Detta är det oförbehållsammaste uttalandet,
men uppfattningen framträder indirekt i fall
efter fall. Den allmänna mänskliga
gemenskapen, företags- och arbetsgemenskapen har gått
åt skogen. Återstår endast den lilla hemliga
gemenskapen av individualister — vilken
paradox ! — som har lämnat den allmänna
gemenskapen och som är nog starka att kunna leva
utan några illusioner och lögner, utan
hjordmänniskans stora ord. Detta är åtminstone fallet
fram till romanen "Att ha och inte ha". Där
och i "Klockan klämtar för dig" gör
Hemingway ett slags försök att återföra sin
individualistiska hjälte till samhället och låta honom
satsa sitt liv tillsammans med andra människor.
Men vi återvänder till jämförelsen mellan
Wordsworth och Hemingway. Det som hos
Wordsworth helt enkelt är okonstlat och
oskyldigt är hos Hemingway våldsamt och brutalt:
gangstern och tjurfäktaren ersätter
blodigel-samlaren och barnet. Hemingways värld är
stormigare, och det råder en mer ironisk
motsättning mellan hans figurer och deras
omgivning. Det viktigaste är här att känsligheten
såsom sådan undertrycks och inkläms i en
kodex av hårdhet. En reflexion av Gertrude
Stein är här mycket träffande: "Hemingway
är den skyggaste och stoltaste och ljuvast
doftande historieberättare som jag har läst något
av." Men denna skygghet tar sig uttryck i
ironi. På denna punkt motsvarar givetvis
Hemingways ironi den byronska. Men
sambandet med Byron är ännu intimare.
Medlidandet saknar värde när det inte avtvingas
en människa som är härdad av erfarenheten.
Därför sätts ett extra pris på de våldsamma
upplevelserna. "Den slöa oxen", som
Wynd-ham Lewis uttrycker sig, representerar den
wordsworthske bonden; mannen som följer
hårdhetens hederskodex, den invigde, den som
odlar hedern, modet, våghalsigheten,
representerar den byronske aristokraten.
Hemingways misslyckanden hänger liksom
hans framgångar ihop med detta.
Framgångarna inträder i sådana fall där
Hemingway accepterar de avgörande begränsningarna
hos sina utgångspunkter, det vill säga när det
råder en jämvikt mellan dramatiseringen och
den karakteristiska hemingwayska "poängen",
när hans ironi och "understatement" hänger
ihop. Misslyckandena inträffar när man har
intrycket att Hemingway inte har tagit
hänsyn till sina premissers begränsning, det vill
säga när dramatiseringen verkar improviserad
och våldet följaktligen rent teatraliskt. Hans
karakteristiska ironi och "understatement"
verkar i sådana fall alltför medvetna. Vi kan ta
som exempel Hemingways mest
uppmärksammade misslyckande, "Att ha och inte ha".
Poängen i boken är kontrasten mellan
smugglarna och ägarna till de fina yachterna vid
kajen. Men ironin är mestadels utan poäng
och sammanhang. Den är ytlig, ty den enda
skillnaden mellan smugglarna och de rika är,
att de rika har haft framgång i sin
piratverksamhet. Den upptäckt som den döende
smugglaren i motorbåten gör, att "en ensam
människa inte har någon chans", är meningslös
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
