Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT PENN WARREN
Hemingways anklagelse mot föregående
perioders intellektualism är att den utmynnade i
blodet och smutsen 1914—18, att den var en
samling lögner som ledde till döden. Emot
Wordsworths företal kan vi ställa ett stycke ur
"Farväl till vapnen":
Jag besvärades av sådana ord som helig, ärorik,
offer och av uttrycket förgäves. Vi har hört dem
länge: ibland stod vi i regnet nästan utom hörhåll,
så att endast de utskrikna orden trängde igenom; vi
har läst dem på affischer uppklistrade över andra
affischer, och jag har inte sett något heligt, och det
som var ärorikt hade ingen ära, och offren skulle
likna slakthusen i Chicago, om ingenting gjordes .åt
köttet annat än att det grävdes ner. Det fanns många
ord som man inte stod ut med att höra, och till slut
var det bara ortsnamn som hade någon värdighet...
Sådana abstrakta ord som ära, heder, tapperhet eller
helgd var anstötliga jämförda med konkreta namn på
byar eller floder, nummer på vägar eller regementen,
data...
Jag menar inte att den allmänna
revolutionen i fråga om stil och revolten mot
1800-talets speciella intellektualism var en följd av
världskriget 1914—18. I själva verket hade
denna utveckling börjat långt före kriget, men
för Hemingway liksom för många andra
aktualiserades och fördjupades problemet då.
Vi kanske kan ånge ställningen på detta sätt:
Wordsworth var en revolutionär — han hade
verkligen en ny blick på världen — men hans
revolutionära blick lämnade stora områden
i fred, exempelvis den engelska kyrkan. Arnold
och Tennyson, som kom en eller annan
generation senare, var visserligen inte själva
revolutionärer men var betydligt starkare påverkade
av den revolutionära utvecklingen än någonsin
Wordsworth; med andra ord, det var en
mycket större del av världen som för dem var
ställd under debatt. Bestående institutioner
ifrågasattes på ett radikalare sätt. Men de
lyckades klamra sig fast vid sin engelska Gud
och sina engelska institutioner. I och med
Hardy hade störningsfältet vidgats betydligt,
och det som kunde räddas hade krympt ihop.
Hardy hade liksom de äldre viktorianerna en
stark känsla av gemenskap som stöd i en värld,
som för honom — liksom till slut också för
Arnold och Tennyson — var ovänlig eller
åtminstone neutral och gudlös. Men hans
gemenskap var en mänsklig gemenskap, som byggde
på institutioner, trots att den ständigt kränktes
av institutionerna, och denna kränkning är
i själva verket för honom ett ständigt bryderi
och en ständig källa till ironi. Icke desto
mindre kunde Hardy bekänna sig till läran om
en värld som ständigt gick framåt.
Hos Hemingway finns det visserligen en
hemlig gemenskap, men den har krympt ihop
mycket och dess definition har blivit betydligt
mer specialiserad. Medlemmarna är sådana
som känner till kodexen. De känner igen
varandra, de känner lösenordet och den hemliga
handtryckningen, men de är få till antalet, och
var och en för sig står i strid med världen,
liksom ett sårat lejon som är kringränt av
väntande hyenor. (I "Green Hills of Africa"
finner vi hyenasymbolen — det sårade djuret
vars död blir komisk, därför att det behärskas
av sin vidriga "aptit" och äter sina egna
inälvor.) Inte heller är denna hemliga
gemenskap konstruktiv: Hemingway är inte den som
tror på världens förbättring. I själva verket
tycker man sig märka att det innerst inne hos
honom och bakom hans verk finns något slags
spenglersk historieuppfattning om att vår
civilisation är på väg mot undergången. Tydligast
kommer detta fram i "Green Hills of Africa":
En kontinent åldras hastigt, så snart vi kommer
dit. Infödingarna lever i harmoni med den. Men
främlingarna förstör, hugger ner träden och torrlägger
marken, så att vattentillförseln ändras; jorden läggs
under plogen och sugs ut, så att den till slut börjar
blåsa bort, som den bar gjort i alla de gamla länderna
och som jag sett den blåsa bort i Kanada. Jorden
tröttnar på att sugas ut. Ett land blir hastigt utnött,
såvida inte människan förnyar den med sin egen och
all sin boskaps spillning. När hon upphör att använda
djur och använder maskiner i stället, lämnar jorden
henne snart i sticket. Maskinen kan inte skapa nytt,
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
